Detaljer är inte bara en film, utan även en teaterpjäs av Lars Norén som spelats på Dramaten sedan februari i år. Själv har jag inte sett pjäsen, men kan inte hjälpa att sukta över att se hur skillnaden mellan aktörerna yttrar sig. På scen är det Lil Terselius och Reine Brynolfsson som spelar det äldre gifta paret, läkaren Ann och förlagsredaktören Erik, och Nadja Weiss och Ola Norell som spelar det yngre författarparet Emma och Stefan. På vita duken är det Pernilla August, Michael Nyqvist, Rebecka Hemse och Jonas Karlsson som gör motsvarande roller.

Detaljer utspelar sig under i princip hela 90-talet. Den unga författarinnan Emma kommer in på Eriks förlag och undrar om hennes bok kommer bli publicerad. I ett närmast autistiskt manér irrar han bort från ämnet och konstaterar något förbryllat att han kommer att dö före henne. Hos hans fru på sjukhuset sitter den unge dramatikern Stefan och hoppas att han kan få ett ordentligt pillerrecept för sina vilda illfarelser. Under de kommande åren kommer de fyra mötas hit och dit. Eriks förtäckta åldersnoja kommer föra honom närmare Emma och omkullkasta äktenskapet, och Stefan kommer att skriva hyllade samtidspjäser och Ann kommer att undra vad fan det är frågan om.

Som vanligt när teater blir film har just agerandet en stor betydelse. Ofta kan man ju känna igen en högre stilisering, en mer omedelbar länk till det mer expressiva scenspråket. Något som ibland kan bli pinsamt när det koncentreras till filmens uppstyckande i tagningar. Jag antar att det finns olika sätt att hantera en sådan övergång. Att låta teaterskådisarna agera även i filmen känns påpassligt vid en succéartad och långvarig pjäs. Ett skinande 50-talsexempel är ju Marlon Brandos Stanley i Tennessee Williams/Elia Kazans Linje Lusta. Vad det gäller Detaljer krockade filmproduktionen med teateruppsättningen, så detta funkade helt enkelt inte.

Utan att ha koll på hur Dramaten-skådisarna hanterat sina roller, måste jag säga att huvudrollskvartetten i Petris film ömsom snubblar, ömsom glänser i sina prestationer. Ganska lätt är att särskilja mellan Pernilla Augusts mer sensibla nav i berättelsen och de tre kringflackande, lätt psykotiska personer som omger henne. Där återfinns stiliseringen i agerandet. Dialogen i historien rotar upp detaljer i det sociala samspelets alla meningslösheter. Varför pratas det till exempel en massa skit hela tiden när det verkar finnas en hel del att säga? Eller finns det egentligen det? Nånstans i kärnan av dessa funderingar muterar sig den psykos som främst verkar ha drabbat de yngre karaktärerna. Och agerandet följer därefter en balansgång på randen till galenskap. Rebecka Hemse är kanske den som oftast tappar balansen, även om hon reser sig upp ibland.

Men det är även något som stör i personporträtten på ett rent manusplan. De är ibland lite för mycket av 90-talskarikatyrer för att kännas riktigt engagerande. Emma skulle kunna vara en betydligt starkare person än den hon är, Erik är oftast alltför utbränt förvirrad för att kunna tas på allvar och det hela är lite för halvknasigt för att bli den generationsfilm det skulle kunna vara.

Mitt i allt skiner dock en cinematisk sol. Att Petri har dragit med sig den duktige klipparen Johan Söderberg (Surplus, Lucky People Center International) lovar gott för att skapa den rätta tidskänslan. Och i nyårsscenen när fyrverkerierna övergår i bombsmatter över Jugoslavien, känns Söderbergs hand närvarande. Sedan är just urgröpningen av parrelationers existens inte direkt nyskapande, men samtidigt ganska poetiskt skildrat. Till ackompanjemanget av Roberto Rossellinis Rom - öppen stad sker ett missfall - den mest symptomatiska konsekvensen i karaktärernas försök att etablera sina förhållanden. Att definiera och förstå vad kärlek innebär. En tragik på samma gång övertydlig som förminskad i avsaknaden av tårar. På så sätt blir Detaljer tillräckligt mångfacetterad för att överleva som konstverk. Även om jag gissar att grundberättelsen kanske ändå fungerar bättre i den känslomässiga laddning som teaterscenen ofta medför.