Det näst bästa blev John Schlesingers sista film, då han avled i torsdags, 77 år gammal. Liksom flera gånger tidigare är en av huvudpersonerna homosexuell, liksom Schlesinger själv var. I det här fallet Ruper Everett, som spelar Madonnas bäste vän Robert, en ung man som lever på att sköta ett gammalt homosexuellt pars blommor. Jaja, det ska ju också göras.

Madonna själv spelar Abbie, yogakursledare som hälsar sina kursdeltagare med ett käckt "Namaste!" (Hej! eller Välkommen! på hindi), varpå de instrueras att stå på ena benet medan de stoppar upp det andra benets tår i näsan. Typ. Hennes skitstövel till kille lämnar henne ("Det är inte dig det är fel på, det är mig"...), och medan hon räknar rynkorna i ansiktet framför badrumsspegeln, längtar hon plötsligt efter barn.

Efter en natts hårt krökande, vaknar Abby och Robert i samma säng, och Robert inser snart, till sin stora förvåning - och ånger - att han pökat Abby (lika trovärdigt som att Bruce Willis skulle bonka på Arnold Schwarzenegger på fyllan). De kommer dock överens om att de vill behålla barnet, och att Robert ska vara pojkens farsa. De till och med flyttar ihop...

Plötsligt har det gått sex år, och Abbie träffar en rik, snygg businessman, Ben (tvålfagre Benjamin Bratt), och nu uppstår snart rivalitet och svartsjuka. Ska Ben bli Sams (pojkens) nya pappa? Ska de rent av flytta till New York och lämna Robert i sticket? Andra delen av filmen utvecklas så till en vårdnadstvist och ett  rättegångsdrama, där Abbie tar till allt fulare tricks för att få ensam vårdnad om Sam, och Robert  är lika desperat han. Ingen frågar vad Sam själv tycker.

Vad som eventuellt kunde blivit ett inlägg i debatten om huruvida homosexuella par ska få adoptera barn, har i stället blivit ett pekoral, byggt på ett uselt manus som tycks specialbeställt av en som vanligt självupptagen Madonna (där hennes röv och lökar exponeras så mycket som möjligt med så lite kläder som möjligt på), och slutet av filmen är ett rent plagiat från klassikern Kramer mot Kramer från 1979.

Madonna är ju ingen skådespelare, det har hon bevisat för världen i 20 år, men hennes bäste vän, den homosexuelle engelsmannen  Rupert Everett, är så fruktansvärt trist med sin monotona och entoniga stämma, samtidigt som han och hans fjolliga polare går en på nerverna med sina urvattnade, politiskt korrekta bögskämt. Filmen tycks rikta sig till en publik bestående av faghags och tjejer i tonåren, och dit hör inte jag.

Ett sorgligt avslut på John Schlesingers karriär, som bjöd på både vin och vatten.