Jag vet inte riktigt orsaken till att Warner Brothers ställde upp och finansierade denna den tredje installationen i Det lever-serien (gjord direkt för video, för övrigt). De struntade ju i att marknadsföra både ettan och tvåan, så varför satsa pengar i en tredje?

Nu är det 80-tal, och några monsterbebisar har tillåtits växa upp i fångenskap. Steve Jarvis (Michael Moriarty) processar för att få tillbaka sitt barn, och vinner i domstolen då han lyckas övertyga domaren om att barnet är ofarligt. Detta trots att filmen inleddes med en grotesk scen där en kvinna som ska till att föda ett monster i en taxi får den nyfödda skjuten direkt av en hjälpsam polis. En scen som självfallet inte fanns med då denna film gick på bio i Sverige (den enda jag missade på den tid det begav sig - jag såg inte den förrän flera år senare, på video). Här klipptes det rejält, nästan en hel minut försvann. Över huvud taget skiljer sig denna film från de två övriga, då den är rejält blodig. Och rolig. Den är egentligen en parodi på de två övriga, och en emellanåt ganska hejdlös sådan. Humorn pendlar mellan buskis och ironisk, tramisg och svartsynt, och dess våldsamma natur orsakade över sex minuters klipp innan den kunde gå upp på svenska biografer!

Fyra år efter att domaren beslutat att Jarvis bebis ska få leva tillsammans med några andra fulingar på en öde ö, dör domaren och förutsättningarna ändras (märkligt nog). Den fridlysning som garanterade att de skulle få leva i lugn och ro gäller inte längre, och nu finns det forskare som vill studera dessa på närmare håll, och kan Jarvis tänka sig att följa med på en expedition? Vart? Hawaii? Ja, tack! Jarvis drar ständigt sexistiska skämtför den kvinnliga deltagaren i expeditionen, och leder de övriga i allsång ombord. Väl på ön går allt så klart åt helvete med en gång, och de får alla fly med det snaraste. Få hinner undan, faktiskt är det bara Jarvis som klarar sig. men först efter att han mellanlandat på Kuba och därefter fått skjuts tillbaka till Florida, i en politisk kommentar av Cohen. Som tidigare i filmen även drivit med produktplacering i TV och på film, samt kommenterat AIDS-hotet som var betydligt mer påtagligt vid denna tid i USA, då man hade en president (Ronald "I forgot to duck" Reagan) som in i det längsta vägrade uttala ordet "AIDS" offentligt. Sjukdomen betraktades allmänt som en bögsjukdom och Guds straff för de "orena handlingarna", och så länge landets president inte ämnade göra nåt för att stoppa epidemin och bilda och utbilda folk var det många som verkligen trodde så.

En intressant aspekt med skräckfilm är ju att man kan bädda in i stort sett vilken politisk hetkaramell som helst så länge man bara förklär den lite lätt till nånting mer påtagligt, exempelvis ett monster av nåt slag, nånting som exempelvis John Sayles brukade utnyttja i den tidiga karriären (Piraya, Alligator, Varulven - The howling...och kommande Jurassic park IV? Fast i Det lever...ännu (en ansträngd titel som med fördel kunde bytts ut till nåt enklare, som Det lever III) dränks dessa budskap emellanåt i alltför mycket våld, blod och ond bråd död, samt en hel del grovkornig humor. men hellre det än en så pratig "rysare" som Det lever igen!, vars enda rysningar denna orsakade var dem man får längs ryggraden när man gäspar så käken håller på att gå ur led. Ett gott skratt förlänger ju käften...! Här fuskade man inte heller som i Det lever igen!, där man ju återanvände den döde Bernard Herrmanns musik i något ny förpackning (skrämmande nog har originalmusiken slarvats bort, och enbart musiken till Det lever igen! finns att köpa!). Återvänder gör däremot James Dixon, den ende som var med i alla tre filmerna, samt fotografen Daniel Pearl, som hoppade in under inspelningarna nere i Tuscon av Det lever igen! då Cohen blev osams med den fotograf Warner Brothers försett honom med. Pearl är annars mest känd för det underbara, gryniga fotot i Motorsågsmassakern, som gjorde att den filmen fick en sådan dokumentär känsla (ständigt denna Motorsågsmassakern...). Och så då den idag 65-åriga Karen Black (eg. Karen Blanche Ziegler), som ständigt dyker upp i såna här filmer ända sen den seriösa filmkarriären tog slut för sisådär en 60...nä, 30 år sen. Var det orgierna med Jack Nicholson, Bob Rafelson och de andra runt 1970 som knäckte henne? Eller den där svensk-zambiska (!) filmatiseringen av en roman av Doris Lessing, Gräset sjunger från 1981 (och med foto av Bille August)? Var det nån som såg den...?!?

Nä, nu väntar vi med spänning på Cohens egna remake av Det lever, där han lovat att han faktiskt ska jobba med CGI-teknik, trots att han ständigt lovordar gammaldags, "hederligt" special effects-arbete. Men använt "på rätt sätt" ska han allt visa dem, menar han. Den som längtar får se...