Larry Cohen (f. 1938) är förmodligen den mest framgångsrika lågbudgetfilmmakaren sen Roger Corman. Hela 1960-talet skrev han för diverse TV-serier inom de flesta genrer. 1966 skrev han så sitt första filmmanus, till Burt Kennedys 7 kommer tillbaka, uppföljaren till 7 vågade livet. 1969 kom rysaren Scream, baby, scream på hans manus, och 1972 regisserade han själv för första gången. Filmen hette då Bone, men har bytt namn flera gånger. Vanligast har kanske Housewife varit.

1974 gjorde han sin andra blaxploitationfilm, Hell up in Harlem, som var en uppföljare på hans egna Black Caesar, hans personliga hyllning till klassiska gangsterfilmen Little Caesar från 1931. Både Hell up in Harlem och Black Caesar såg gamle fotbollsspelaren Fred Williamson i huvudrollen, och när arbetsnarkomanen Cohen gjorde Hell up in Harlem, sköt han denna på helgerna i sina hemtrakter runt och i New York på helgerna, medan han måndag till fredag gjorde Det lever. Samtidigt flög Williamson tillbaka till Los Angeles och fortsatte där att spela in Bolt, en hårding (först totalförbjuden, därefter klippt med sju minuter i Sverige)! Och det var inga korta arbetsdagar, utan sisådär en 15 timmar om dan var kutym. Är det lågbudget, så är det...!

I Det lever föder Lenore sin och maken Franks (John P. Ryan) andra barn, men det är inte riktigt som andra barn. Det är lite större och, famför allt, har det vassa klor i stället för fingrar, och dessutom rejäla huggtänder. Redan i förlossningssalen inträffar det första blodbadet (av vilket vi egentligen inte får se nånting - Cohen gillade inte grisiga detaljer - och på bio här i Sverige fick vi se ännu mindre då denna scen kortades med 42 sekunder). Fäder var inte välkomna vid själva födandet vid den här tiden, så Frank får vackert vänta tillsammans med andra män i samma situation ute i väntsalen, medan hustrun och läkarteamet kämpar med bebins stora huvud.

När han hör skriken och kalabaliken rusar han iväg och störtar in i salen, men kan bara konstatera att fem personer är döda och ligger blodiga på golvet, medan bebisen är borta. Nu vidtar en polisjakt där den ambivalente Frank inte vet vilket ben han ska stå på. Det är ju trots allt hans egen son - eller vad det nu är - som man vill jaga och skjuta. Lenore å sin sida är mest bekymrad över att bebisen är så förbannat ful. Jakten tar dem till en skola och stadens kloaker innan den är slut, och då har Frank bytt sida och skyddar sitt barn från skarpskyttarna. Symboliken kan vara svår att se idag, men antyds redan i början av filmen när Frank och Lenore får frågan om de aldrig övervägde abort. Frank ville göra abort, men inte Lenore. Denna kluvenhet går alltså igen senare i filmen, och kanske kan man säga att den också är en sorts megafon för rätten till abort, då världen redan ser alldeles för många barn födas utan att de har mat för dan. Dessa utvecklas till "monster" som måste slåss om den mat som finns.

Denna tämligen enkla historia har i Cohens säkra regi förvandlats till en klassiker inom 70-talets skräckgenrer, mycket tack vare den helt fantastiska musiken av ingen mindre än Bernard Herrmann. Han hade slutat göra musik åt Hitchcock då filmbolaget ville att han skulle göra en och annan schlager eller poplåt till filmerna, precis som Henry Mancini. Detta vägrade Herrmann, som dessutom blev osams med William Friedkin om musiken till dennes Exorcisten. Få förstod sig på Herrmanns burleska humor, så han stötte sig med många genom åren (dock ej Cohen, som förblev vän med denne livet ut, det vill säga ett år till...). I alla fall blev Herrmann plötsligt ledig, och han tackade ja till att göra musiken till Det lever. "Gamle" bekantingen Rick Baker var däremot inte så gammal (24) när Det lever gjordes, men hade redan hunnit med att jobba på Cohens bägge tidigare filmer. Dessa jobb bestod i enklare saker, typiska make up- och special effects-jobb som skott- och brännskador. Nu bad Cohen honom göra ett litet babymonster (i latex), vilket kan sägas ha inlett Bakers karriär som skräckfilmsexpert. Han skulle bli vida berömd för sitt jobb med King Kong (enligt Cohen alls icke den robot Dino de Laurentiis alltid hävdat att Carlo Rambaldi tillverkat, utan helt och hållet Rick Bakers skapelse - och han befann sig inuti den vid filminspelningarna!) 1976, och för varulvsförvandlingarna i först Varulven -The howling, och därefter i En amerikansk varulv i London, bägge 1981. Han har för övrigt alltid haft en viss fäbless för apor (se Schlock).

Detta hjälpte nu inte mycket, då Warner visade sig helt ointresserade av att göra reklam för filmen. Så den bombade totalt, och försvann från repertoaren. Men Cohen gav sig inte, och efter tre och ett halvt års tjat och tack vara en ny ledning på Warner Brothers, sattes filmen upp igen våren 1978. Och nu blev den en hit och en omedelbar kassako, både för Warner  och Cohen som investerade vist i ett hus som han sedan sålde med fet förtjänst. Och i och med succén med Det lever, beställde Warner en uppföljare på stående fot, Det lever igen!, som kom senare samma år. Nu för tiden regisserar Cohen allt mer sällan, utan livnär sig på att sälja sina manus om telefoner, nånting han gör med framgång (Phone booth, Cellular...). Nu väntar vi bara på hans remake av Det lever.