När Hayao Miyazaki arbetar som mest kreativt och låter sin fantasi flöda är han en underbar kombination av Terry Gilliam och Sven Nordqvist (skaparen av ”Pettson och Findus”-böckerna). Han har en ljuvlig uppfinningsförmåga och hans filmer tycker jag är ett utmärkt alternativ till både Pixar och DreamWorks. Det går att hitta något nytt fantasifullt i mer eller mindre varje bildruta. I koppling till Sven Nordqvist har vi alla de små gulliga djuren som filmerna är fulla av (framför allt de senaste två). Vad gäller Terry Gilliam så känns det som om den här filmen är väldigt inspirerad av densamme. Jag tänker framför allt på själva slottet; hur det rör sig och hur det agerar. Slottet har en annan animation, lever ett helt eget liv och är egentligen inte på något sätt i kontakt med miljön den rör sig i. Det känns som en klar motsvarighet till Monty Pythons Flygande Cirkus-animationer.

I just Det levande slottet, eller Hauru no ugoku shiro som den heter på originalspråk, har Miyazaki - inte fullt ut, men ändå - delvis tagit avstånd från den genomsyrande gulligheten som infann sig konstant i Spirited away. Detta både på gott och ont. Han berättar fortfarande en saga men tar istället ett större kliv tillbaka mot den mer seriösa och eftertänksamma Mononoke-hime, eller Princess Mononoke som vi i väst kallar den. Även om Oscarbelönade Spirited away inte var i total avsaknad av underförstådda meningar och politiska yttranden så känns Det levande slottet mer genomgående samhällskritisk. Jag tänker på ställningstaganden avseende dagens skönhetsideal, krig och framför allt - som i alla Miyazakis filmer - kvinnans position i samhället. Han har i alla sina filmer som blivit prisade och uppmärksammade i väst haft kvinnan i centrum, och har i de två senaste filmerna haft starka, kvinnliga hjältar i huvudrollerna. Att huvudrollsinnehavaren i den västerländska versionen heter Sophie vet alla som har läst Dan Browns Da Vinci Koden, och det känns inte som någon slump då Sophie, eller Sofia, betyder visdom på grekiska och är ett betydelsefullt namn inom religion och mytologi. Om Miyazaki sedan själv varit med och bestämt just detta är en annan femma.

Filmen handlar i kort om den söta, snälla flickan Sofie som arbetar i en hattaffär. En dag får hon av oförklarlig anledning en förtrollning uttalad över sig av en häxa, en förtrollning som gör henne gammal, väldigt gammal. Sophie flyr från sin hemstad och träffar Howl och hans levande slott som tar henne till sig. Howl och hans slott behärskar mäktiga, magiska konster - men är han rätt man att hjälpa Sophie häva förtrollningen? Det levande slottet tycker jag inte är lika stilsäker som Spirited away. Tyvärr får jag samma sega känsla i mitten och mot slutet av filmen precis som när jag såg Princess Mononoke. Det är inte så att den blir tråkig. Det känns bara för mycket. Jag själv känner mig nöjd och förstår vad han vill säga med filmen efter en och en halv timme, filmen blir i längsta laget. Dock är det ett väldigt äventyr Miyazaki tar med oss på. Hans små filurer till karaktärer är ibland hejdlöst söta och roliga. I stil med Disney vågar Miyazaki berätta en kommersiell historia med en kvinna i den stora hjälterollen vilket är bra, egentligen för hela världen sett.