Egentligen borde jag inte recensera den här filmen. Det var liksom ett tag sedan jag tillhörde den tänkta målgruppen. En fotbollstokig trettonåring borde recensera den istället. Men nu har jag fått ett recensionsexemplar av SF så jag har inte mycket val, och Fucking Åmål visade förstås att en välgjord ungdomsfilm kan tilltala även vuxna.

Hur som helst handlar det här om Jimmy som befinner sig någonstans i de lägre tonåren och bor i Manchester, England. Han har två stora passioner i sitt liv: Att spela fotboll och att se Manchester City spela fotboll. Han har också två stora problem. Det ena, vilket filmen är finkänslig nog att inte ta upp, är det faktum att City är ett synnerligen mediokert lag. Det andra är ett allvarligt fall av prestationsångest. Så länge han är ensam kan Jimmy göra vad som helst med en boll, tillsammans med andra på fotbollsplanen kan han däremot inte göra något rätt. Och så är han förstås mobbad också. (Okej, killen har tre stora problem.) Ett par United-supporters på hans skola är riktigt elaka mot honom. De pissar på hans City-ryggsäck och får varje sund tittare att undra om inte avskaffandet av skolagan var ett stort misstag.

Då det är uttagning till skolans fotbollslag blir Jimmy uttagen bara därför att så få visar något intresse. Fast sedan han kommit över ett par gamla fotbollsskor som kanske eller kanske inte är magiska men i alla fall gör slut på prestationsångesten blir han och hans värsta plågoande konkurrenter om platsen som lagets stjärna. Och allt som händer därefter är helt förutsägbart. Manusförfattaren har uppenbarligen lärt sig handboken i hur man skriver ungdomsfilm utan och innan men lämnat kreativiteten därhemma.

Ändå kan jag inte förmå mig till att direkt ogilla filmen. För den är bortsett från manuset välgjord, med mycket bra skådespelarinsatser, inte minst av Robert Carlyle i rollen som skollagets måttligt engagerade tränare, och jag måste erkänna att klyschorna biter hyfsat på mig även sedan jag genomskådat dem. För en fotbollstokig trettonåring kan Det finns bara en Jimmy Grimble säkert vara drömfilmen. Förutsatt förstås att han eller hon inte är United-supporter.


Tack till SF för recensionsexemplaret!