Dante Tomasellis förstlingsverk Desecration är en snygg hyllning av/kopia på filmer av den typ Dario Argento och andra italienare brukade - och i viss mån brukar - göra. Även om just Tomasellis favoritregissör heter Alfred Sole, mannen som gjorde klassikern Alice, sweet Alice 1976 (filmen där en 11-årig Brooke Shields gör debut - och mördas illa kvickt) - och som desssutom råkar vara Tomasellis drygt 25 år äldre kusin...och snart ska alltså Tomaselli göra en uppföljare på denna rysare, än så länge med namnet Alice, sweet Alice 2, även om originalet egentligen hette Communion på bio i USA.

I Desecration dör en lille Bobbys mamma en våldsam död, och han uppfostras dels på en katolsk skola, dels av sin evigt rökhostande farmor Matilda (vansinnigt gamla och underbara Irma St. Paule, som återvänder i Tomasellis Satan´s playground i år). Vid 15 års ålder inträffar märkliga saker. Bobbys lilla modellflygplan skenar och störtar rakt in i tinningen på en nunna, som dödas direkt av den vasssa (!) propellern (väldigt Lucio Fulciskt...). Farmor Matilda lägger pussel i köket, och plötsligt dyker Bobbys huvud upp i en grop i pusslet. Ajaj, barnbarns huvud i en grop i pussel, inte bra. När Bobby samma dag joggar med sin polare, trillar denne ner i just en grop som plötsligt öppnar upp sig för dem. Den finns dock inte kvar när Bobby återvänder med broder Nicolas. Bobby misstänks för ännu ett illåd.

Nu dör också syster Rita - av en skendande sax som sprättar upp henne som en fisk. Vääldigt Dario Argentoeskt. Bobby plågas också av syner av sin avdöda morsa i nunnedräkt. Tydligen var hon nunna på skolan, och man anar att hon återvänder för att hämnas gamla oförrätter. Framför allt syster Rosemary (Maureen Tomaselli, Dantes morsa?) ser skum ut. När Bobby inte längre kan sova får han valium av broder Nocolas, och nu drömmer han drömmar som skulle skrämma byxorna av både Salvador Dalí och Luis Buñuel (fast egentligen drömmer man väl inte under inflytande av sömnmedel...?!?).

Nu rullas en historia upp om en mor som drabbades av ett nervöst sammanbrott vid Bobbys födsel, och som inte stod ut med hans gråt som liten. Hon till och med band fast honom och lämnade honom ensam långa stunder. Men inte ens farmor Matilda tycks ha rent mjöl i påsen, hon plågas av ständigt återkommande syner och märkliga uppenbarelser, och man undrar vad hon har för skelett i garderoben. Så att säga. Bobby försvinner på sin 16-årsdag, och redan efter två timmar går man till en synsk kvinna för att försöka hitta honom, en av flera grodor i filmen, också det väldigt typiskt för en diggare av Argento/Fulci, eller hur? Spåkärringen meddelar kort att Bobbys morsa är i helvetet, och att hon är på jakt efter Bobby för att kunna ta sig därifrån, tjugo dollar tack.

Tomaselli har gjort en väldigt snygg, stämningsfull och inspirerad rysare i klassisk anda, med massor av katolska övertoner, kusliga inslag, bisarra figurer och märkliga pusselbitar, och så kanonmusik av brorsan Michael. Samt ett obegripligt slut. Kanske räckte inte pengarna längre, filmen kostade bara $150.000, vilket i och för sig bara är en sjättedel av vad skitfilmen Slashers kostade. Så OK, Desecration får mer än godkänt. Och medan Argentos husgudar hette Mario Bava och Riccardo Freda, heter alltså Tomasellis Alfred Sole och är amerikan, fast bägge har ju italienskt påbrå. Så klart.