Tidigt i filmen erbjuds två alternativ för att underlätta kritikerns uppgift: Charles (Clive Owen) råder sin dotter att skriva i en skolanalys att boken i fråga antingen är förutsägbar eller att den "fängslar genom att skruva berättelsen så att man aldrig vet vad som ska komma därnäst". Det är lika uppenbart som att titeln inbjuder till ordvitsande liknelser att Derailed satsar på det senare men, mycket riktigt, "spårar ur" i det tidigare. Det börjar ringa omisskännliga femme fatale-väckarklockor redan när Charles till synes av en tillfällighet träffar Lucinda (Jennifer Aniston) på pendeltåget och hon berättar att hennes jobb som ekonomisk rådgivare innebär att "lura kunder".

I Mikael Håfströms Hollywooddebut har han bytt internatbratsen från Ondskan och Strandvaskaren mot en övre medelklassfamilj, och ett otrohetsaffär-blir-utpressning-scenario. Det är tydligt att han vill markera ett steg i ny riktning. Tågmotivets rörlighet har ersatt de ovannämnda filmernas avgränsade miljöer. En annan skillnad är att i både Ondskan och Strandvaskaren kom hotet och våldet främst inifrån; från det egna historiska arvet, från familjen, klasstillhörigheten. Här kommer det ursprungligen utifrån men via en Hitchcockliknande skuldöverföring så omplanterar Charles hanterande av situationen det hotfulla i kärnfamiljens mitt. Han prioriterar till exempel ett tillfälligt nästanligg framför den egna dottern när han väljer att betala utpressaren med de pengar som skulle gå till dotterns njurtransplantation. Det kunde blivit intressant, särskilt som det här även finns en antydan till klasskritik (som Vincent Cassels extremt obehagliga skurk Laroche uttrycker det till Charles; "du har allt men riskerar det för lite fitta"). Tyvärr får skuldproblematiseringar ge vika för good guy-återupprättelser och en entydig hämndupplösning som lämnar en besk eftersmak.

Jennifer Aniston som den dubbelspelande femme fatalen är en påminnelse om att hon faktiskt inte bara gör flamsiga romcom-roller och Rachel-typer. The good girl gav till exempel smakprov på litet mer tragiska och svarthumoristiska bottnar. Nu är väl Aniston ingen Barbara Stanwyck och Derailed underbetalar skulden till noir-traditionen genom att tona ner det kvinnliga utrymmet och låta konflikten urarta i manliga kraftmätningar. "Urspårad" var ordet.