Året är 1942 och platsen är en liten idyllisk Solomonö där Soldaten Witt (Caviezel) håller sig undan den stora stygga världen. Här lever urbefolkningen ett harmoniskt och konfliktlöst liv. Ingen anar väl att det är här slaget om Guadacanal skall stå mellan USA och Japan.

Helvetet kan börja och Witts harmoniska liv tar sitt slut när marschen uppför den kulle Japan erövrat börjar. Vägen dit leds av Welsch (Sean Penn) och kantas av törst, död, skräck och väntan.

Samtidigt som Överste Tall (Nick Nolte) är salig över att äntligen få kriga efter 15 år i armèn och därför driver sitt manskap till en ond bråd död, försöker Kapten Staros (Elias Koteas) skydda sina mannar från att bli lemmlästade.

Filmen handlar i första hand om krigets effekter på soldaternas psyke och inte på kriget i sig. Replikerna är sparsamma och Malick använder sig istället av sex olika berättarröster till de inre monologerna. Fotografen John Toll varvar mellan underbart vackra naturbilder och blodiga stridsscener. Det enda negativa med denna film är John Travoltas och George Clooneys inhopp några få minuter, en ganska onödig manöver tycker jag.

Filmen bygger på en självupplevd roman av James Jones med samma titel som filmen. Malick som tidigare regisserat Badlands (1973) och Himmelska dagar (1979) gör efter 20 år en lysande comeback. Sean Penn gör en utmärkt övertygande insats och likaså Nick Nolte som vanligtvis inte tillhör mina favoriter. Enligt min mening slår denna film mycket högre än Rädda menige Ryan. Det här är en vacker poetisk krigsskildring som inte lämnar någon oberörd och därför får det högsta betyget.