Tredje och enligt regissören sista filmen om Johan Falk (Jakob Eklund), polisen som avgick efter att ha blivit misstänkliggjord av kollegor och tröttnade på den polisiära byråkratin. Medan hans gamla boss och mentor Sellberg (Lennart Hjulström) har blivit chef för Europols (EU:s polisorganisation) avdelning för organiserad brottslighet och predikar ett korståg mot den ekonomiska maffian, vill Johan helst flytta ut med familjen på landet. Men det skulle ju självklart bli en ganska trist film om så skedde.

När de båda möts på en restaurang i Haag, blir Johan tillfrågad av Sellberg om han inte skulle kunna tänka sig att ansluta till avdelningen. När han får reda på att det är hans flickvän Helén (Marie Richardson) som har försökt få tillbaks honom till arbetet, blir han genast förargad och lämnar restaurangen. Men när han kommer till sans beslutar han sig för att återvända för att be om ursäkt. Ödet drar honom på så sätt in i en blodig batalj, när det visar sig att maffian har planerat en avrättning av ett vittne som också planerat ett möte med Sellberg på restaurangen. Efter att tvingats se sin forne chef bli brutalt skjuten till döds, undkommer Johan med vittnet Rebecca (Irina Björklund) och lyckas fly ifrån staden. Tyvärr räds inte skurkarna att följa efter och snart är hela familjen Falk inblandad i farligheterna.

Jag minns att i mina yngre dar suktade jag efter svensk actionfilm. Totalt fixerad vid amerikanska filmer från 70- och 80-tal, tyckte jag att det svenska filmlandskapet var för mesigt. Undantagen var väl Bo Widerbergs Mannen på taket och Mannen från Mallorca, Pelle Seths TV-serie Den svarta cirkeln och Kjell Sundvalls I lagens namn. De visade samtliga att det gick att placera justa biljakter mitt i Stockholm och ändå få det trovärdigt. Under tiden massproducerade Mats Helge Olsson en hel del actionfilmer som jag aldrig såg, men fick koll på efter några år när de visades på Kanal Fem. Men även om han gott och väl försökte, tyckte jag helt enkelt att resultaten aldrig blev särskilt intressanta. Så när Anders Nilsson, Mats Helges klippare och senare medregissör, kom med sin Noll tolerans 1999 blev jag riktigt glad. Äntligen en svensk action som var medryckande och spännande, och med en hjältefigur som flirtade med amerikanska förebilder som Dirty Harry Callahan och Martin Riggs utan att bli för patetisk. Peter Anderssons skurkgestalt var dessutom vidrigt slemmig och demonisk på ett skönt sätt.

När sedan Livvakterna följde upp sin föregångare, ansåg jag att det togs ett steg tillbaka. Kanske hade mitt sug efter svensk action tonats ner, för egentligen var uppföljaren ännu mer en konsekvent actionfilm än Noll tolerans. Men snarare kändes det livvaktsteamet som Johan Falk anslöt sig till alltför karbonkopierade utifrån de filmer Tony Scott antingen regisserade eller producerade på andra sidan Atlanten. Ingen riktig utveckling av karaktärerna och alldeles för mycket machoögondueller förstörde i mitt tycke den andra filmen.

Så när nu Anders Nilsson återkommer med den tredje filmen, blir jag i viss mån positivt överraskad. Han har i varje film tagit ett steg iväg från det Göteborg Johan Falk huserar i i första filmen. Den tredje vågen utspelar sig därmed enbart ute i Europa, till en början i Haag, Holland innan den till slut landar i München, Tyskland. Skådespelarna är i överlag också européer av skilda ursprung; t ex Nicholas Farrell (Triumfens ögonblick), John Benfield (Beautiful Thing) och Sylvester Groth (Stalingrad). Men även om den balanserar på ett femtal olika språk klarar filmen sig ganska bra. På många sätt känns den också unik, ungefär som en EU-actionfilm om man kan kalla den det. Detta faktum genererar även det nydanande (!) att skurkarna inte blir några etniska utbölingar som hotar det europeiska samhället, utan ondskan förekommer internt hos de pengastinna affärsmännen som tjänar hackor på lastbilstransporter av narkotika och flyktingar. Däri erhålls filmens främsta förtjänst, nämligen att Anders Nilsson lyckas förankra hotet i en verklig snedfördelning av resurser och avbilda den ekonomiska brottsligheten som den rättsröta den verkligen är.

Trots dessa aspirationer, kan det inte hjälpas att Den tredje vågen stundtals blir smärre krusningar på ytan. Persongalleriet är stundtals för stort och detaljerna kring fifflandena för invecklade. Och tyvärr stjälps filmen dessutom av att Heléns dotter ständigt måste finnas med på ett hörn, hon fyller absolut ingen funktion. Om man bortser från visst gestikulerande överspel från herrar Farrell och Ben Pullen (som skurken Kane), är agerandet helt OK i den mån de har något att spela med. Jakob Eklund är riktigt karismatisk i huvudrollen och får även stor hjälp av tyske Groth som yrkesmördaren Dauphin. Det stora problemet blir till sist att Nilsson får alltför höga aspirationer. De avslutande striderna i ett demonstrationsdrabbat München var kanske anmärkningsvärda på en storyboard, men blir tyvärr för komplext och utdraget för att man ska bita på naglarna. Att dessutom skildra demonstranterna som enbart stenkastande idioter när deras protester riktas mot samma ekonomiska fiffel Nilsson är delaktig i att kritisera, nja, då går en hel del förlorat.