James Ellroys roman Den svarta dahlian är baserad på ett verkligt mordfall från 1947 då den okända skådespelerskan Elisabeth Short hittades brutalt mördad. Fallet blev aldrig uppklarat och Ellroy är en av flera som varit besatt av det. Den svarta dahlian är den första i en svit av fyra böcker som från 1940 - talets slut och tio år framåt beskriver Los Angeles utveckling till en modern storstad. Det underliggande temat i böckerna är att denna utveckling stod på en korrupt och våldsam grund. Vilket Ellroy mästerligt visar i sina böcker som är banbrytande litteratur med ett psykologiskt djup i kriminalromanens form. Skurkarna är förfärliga och poliserna matchar dem nästan i brutalitet. Om det förekommer några hjältar blir de dödade eller korrumperade. Den ondska som sprider sitt nät i Los Angeles undkommer ingen. Ellroys böcker har filmatiserats flera gånger tidigare oftast med bra resultat. Den här gången är det en av mina favoritregissörer Brian De Palmas tur att ge sig i kast med den litterära mästaren. De Palma har haft flera dåliga år med pinsamma filmer som Mission to Mars och Femme fatale, och borde nu vara taggad till tusen.

Tyvärr är inte Den svarta dahlian den stora comeback som jag hoppades på från De Palma. Det lilla extra saknas för att det här ska bli en av hans stora filmer i stil med exempelvis Body double och Carlitos way. Historien om de två oortodoxa poliserna Bleichert och Blanchard (Josh Hartnett och Aaron Eckhart) som får dahliafallet på sitt bord samtidigt som de måste bekämpa sina inre demoner blir aldrig mer än en skickligt filmad polisfilm. Ellroys personliga stil och svärta har De Palma inte lyckats föra över till vita duken. Kvar blir då endast en otroligt komplicerad mordhistoria som Ellroy egentligen bara har som förevändning för att berätta något annat. Den rätta sjabbigheten som finns i Ellroyfilmatiseringar som Cop och Dark blue saknas här. Det är möjligt att De Palma är en alltför glassig regissör för att göra Ellroy rättvisa fullt ut.

Trots denna kritik är Den svarta dahlian en bra film och sevärd film. Troligtvis kommer man att uppskatta den mer om man inte har läst boken. Som alltid med De Palma är filmen visuellt helt fantastisk med flera läckra scener (bland annat en obehaglig mordscen med en strypsnara). Fotot och filmmusiken är av högsta klass. Filmens största förtjänst är dock Eckharts skådespeleri. Han lyckas lyfta fram den komplexa brutalitet och besatthet som alltid präglar Ellroys hjältar. Hartnett hamnar helt i skuggan av honom men är annars helt okey. Även Scarlett Johansson lyckas få liv i sin vaga roll som Blanchards hustru som båda poliserna älskar. Hilary Swank är däremot lite mer tveksam som en fallen och farlig noirkvinna. Hon blir aldrig något mer än en pastisch i en film som trots sina brister måste rekommenderas. Är man ett fan av De Palma och Ellroy är filmen ett måste. För övriga fungerar den som en utmärkt introduktion till dessa båda genialiska herrar.