Femton minuter in i filmen Den stillsamme amerikanen känner jag mig obehaglig till mods. Tystlåtna män spänner ögonen i varandra och pratar allvar. Oftast om kvinnan de begär. Hon i sin tur ler och ser sådär orientaliskt mystisk ut.

Filmen utspelar sig i Vietnam 1952. Landet håller på att frigöra sig från Frankrike men det sker inte smärtfritt. Mitt i tumultet befinner sig den cyniske journalisten Thomas Fowler, spelad av Michael Caine. Han gör en poäng av att inte engagera sig. ”Jag ser och rapporterar. Det är allt.” Den enda han bryr sig om är hans unga älskarinna Phuong som i sin tur inte avslöjar mycket bakom sin blanka yta.

In i handlingen träder så Alden Pyle, spelad av Brendan Fraser. Han utger sig för att vara en medicinsk rådgivare men har en hel del att dölja. Vad han inte vill dölja är hans ögonblickliga kärlek för Phuong. Snart har ett kärleksdrama dragits igång där Phuong är bytet, den springande punkten för Fowlers existens och Pyles lycka.

Den stillsamme amerikanen får mig alltså att känna mig obehaglig till mods men eftersom det är Graham Greene som skrivit boken som filmen bygger på så är ingenting som det verkar. Huvudpersonerna är helt enkelt inte de enkelspåriga Hollywoodprodukter man skulle kunna förvänta sig och med en krypande konsekvens visar filmen att det privata är politiskt och att de mest välvilliga intentionerna kan innehålla cyniskt förakt. Och att gränsen mellan gott och ont därmed är flytande. Filmen för en tydlig politisk diskussion och när denna tas ner på triangeldramats nivå blir konsekvenserna än tydligare. Phuong är mindre en individ än en mystisk varelse som kan räddas och kontrolleras av de västerländska männen. Hon blir en symbol för sitt hemland.

I slutändan blir den amerikanska idealismen så blind för sin egen hybris att kylan förvandlas till kallhamrad cynism. Pyle vill hjälpa Vietnam men frågar inte vad de själva vill. Då spelar det inte längre någon roll att han vill väl. Och det är med denna insikt som filmen får sin sprängkraft. Den blinda välviljan som döljer ett kallt förakt hör inte till historien. Och det kalla föraktet som förvandlas till förargelse om någon har mage att käfta emot hör inte till historien. Och som av en händelse så har filmen fått sin amerikanska premiär uppskjuten i ett och ett halvt år p.g.a. den ovanligt kritiska skildringen av USA. Minsann.

Den stillsamme amerikanen har alltså med sin komplexitet många utropstecken. Fotografen Christopher Doyle, med bl.a. In the mood for love på sin meritlista, har tillsammans med den australiensiska regissören Philip Noice, skickligt fångat landets skönhet och det kaos som då existerade sida vid sida. Framförallt så måste dock skådespelarna framhävas. Brendan Fraser är perfekt som den idealistiska och tysta amerikanen. Hans genomhyggliga uppsyn blir extra effektiv när ytan krackelerar. Hai Yen Do är också imponerande som Phuong med det är nog Michael Caines fårade ansikte jag minns mest. Han spelar inte Fowler utan är. Det ser så enkelt ut och är därför så skickligt.

Det är därför som jag, när filmen är klar, mår betydligt bättre. Det som kändes unket har visat sig vara något som man ska reagera på. Det är själva poängen. Det är åtminstone vad jag hoppas. I vilket fall så är filmen ett utmärkt diskussionsunderlag för imperialismen och dess konsekvenser.