Parisiske Xavier är trött på sin tofutuggande, bulgarbitande "hippie" ( i Frankrike är man tydligen hippie om man är vegetarian) till morsa och bestämmer sig för att, via faderns vän, ordna en plats på EU:s studentutbytesprogram, Erasmus, döpt efter nån holländsk upptäcktsresande som för 300 år sen upptäckte att han åkt vilse. Xavier lyckas bemästra den kontinentala byråkratin och får en plats i ekonomiska studier i Barcelona.

Innan han får tag på en lya, sover han över hos ett franskt par han träffat på planet, den olidliga, självgoda neurolgen Jean-Michel och hans alldeles för vackra hustru, den kyliga och avvaktande Ann-Sophie. Som i Xavier anar en själsfrände…eller åtminstone nån som hon kan prata ut med på sitt modersmål. Spanskan har hon ännu ej tagit till sig, medan Xavier redan kan lite turistspanska. Snart har han också ordnat ett eget rum i en stor, kollektiv lägenhet, som han delar med en brokig Europudding, bestående av bland annat en engelska, en dansk och en tysk.

Föreläsningarna går lite trögt till en början , då läraren envisas med att undervisa i det officiella språket, katalanska, i stället för kastiljanska, det vill säga "riksspanska". Inget större problem för de flesta spanjorer, kanske – desto svårare att hänga med i för en fransman, en belgiska, en dansk eller en engelska som knappt klarar av den vanliga spanskan. "Vill ni prata spanska? Åk till Madrid eller Sydamerika!" uppmanar den lätt ironiske, men desto mer arrogante föredragshållaren. För bara 30 år sen var Spanien en stenhård diktatur, där man slog ner på alla former av avvikelser. Den månghundraåriga maktkampen mellan Madrid och Barcelona var över, och alla direktiv, lagar, undervisning och så vidare bedrevs under 50 år på enbart spanska. Efter den fascistiske diktatorn Francisco Francos död 1975 erhöll spanjorerna demokrati (en bräcklig sådan ända tills EU-inträdet 1982) för första gången sedan 1930-talet, och alla undertryckta språkvarianter blev åter tillåtna att talas öppet. Därför är symbolvärdet stort, åtminstone för en som är gammal nog att minnas tortyren, avrättningarna och polisens våld, utövat mot de egna medborgarna. Än idag finns det stora, fascistiska grupperingar i Spanien som längtar tillbaka till "den gamla, goda tiden".

Xaviers tjej Martine (Audrey Tatou från Amelie från Montmartre) kommer på besök, och det blir ett rätt trevande återseende på flygplatsen. "Öh, äh…ska vi kramas? Kyssas, rent av? Eller kanske bara en diskret kindpuss?" Stämningen på den efterföljande middagen hos kollektivet blir något tryckt, och direkt efteråt drar de unga tu in på sitt rum, ganska indiskret, och försöker fixa till ett utbyte av kroppsliga vätskor. Det låser sig dock för Martine i den nya miljön, som hon inte alls imponeras av. Och Xavier, han verkar ha sina tankar på annat håll. Han har kommit in i en ny gemenskap och har egentligen inte saknat Martine, utan kanske mer tanken på henne. Sen är det ju det här med Ann-So. Den outhärdligt vackra, svala, olyckliga, sexiga lilla Ann-So, spelad av Judith Godrèche, filmens mest erfarna skådespelare, och som spelade mot Leonardo DiCaprio i Mannen med järnmasken (1998), och mot  Michael Keaton och Michael Caine i Quicksand (2001). Nog trånar han han efter henne lite grann ändå. Belgiska flatan Sabine ger honom tips på hur man förför en kvinna.

Engelsk Wendy får besök av sin yngre bror William, inte fullt så uppskattat av de andra som av henne själv. Och han ska stanna i flera veckor…han påbörjar en av sina många monologer redan vid först kvällens middagsbord, och det dröjer inte alltför länge förrän han drar sina första Hitlerskämt för tyske Tobias. Han vädrar alla sin fördomar och myter om fransmän, tyskar, italienare…och blir sedd över axeln som en obildad dumbom och ärketönt. Fast själv lever han ju upp till den typiska standardbilden av en ung engelsman utomlands - högljudd, stökig, okänslig…utanför ett disco drar han ner sina knähöga shorts och visar röven mitt i Barcelonanatten, varpå han söker upp närmsta romerska ruin och dekorerar denna med delar av sitt maginnehåll. Olé! Även danske Lars ex-tjej Anne dyker upp. Anne har också en liten överraskning åt honom – som väger cirka fem kg, har blont hår och jollrar. När Wendys kille är på ingående på icke avtalad överraskningsvisit uppstår rena farsen, och alla i kollektivet sträcker sig till sitt yttersta för att rädda Wendy ur den knipa det kan innebära att ha en "dum, men söt", naken amerikan i sängen. Och samtidigt själv ligga i densamma…caramba!

Den spanska lägenheten känns emellanåt nästan som en reklamfilm för EU, eller åtminstone för Erasmusprogrammet, och detta är sagt i en positiv mening. Filmen vänder upp och ner på en del av våra fördomar och attityder gentemot våra europeiska grannar, och visar upp ett Europa där nationstillhörighet spelar allt mindre roll, och i stället den lokala särarten odlas och framhålles. Den visar också klart på det faktum att det nya Europa tillhör folket, inte byråkraterna. De unga skådespelarna gör alla bra ifrån sig, dialogen är vettig och trovärdig, och det tycks finns en tanke bakom allt som sker.

I Filmkrönikan i höstas gav Orvar Den spanska lägenheten lägsta betyg, då han ansåg att den cementerade alla de fördomar folk har om de olika folkslagen. Detta illustrerades så med scenen där den nyanlände William gör bort sig vid middagsbordet och börjar härma spanjorer, italienare och fransmän. Att han gjorde sig till åtlöje och blev filmens driftkucku efter detta tycks ha gått Orvar helt förbi, och han har således helt missat syftet med filmen och inte uppfattat regissören Cédric Klapischs (f. 1961, gjorde en kortfilm med Todd Solondz 1986) intentioner. Synd.