Den siste samurajen är en ren fantasi, som till viss del bygger på fakta. Japan var ett stängt land sen 300 år när USA och Storbritannien tvingade landet att öppna upp sig för handel med väst i mitten av 1800-talet. Denna historia, som utspelar sig 1876-77, om den amerikanske kaptenen Algren som ombetts åka till Japan för att träna den första japanska armén är dock rena fantasin, då det i själva verket var preussare (nordtyskar) som gjorde detta. Dessutom var armén redan väldrillad vid denna tidpunkt, då shogunatet upphört redan 1869 efter att shogunen Tokugawa besegrats lätt i slaget vid Ueno i nuvarande Tokyo (Ueno Park) den 15 maj 1868. 

Filmen heter ju Den siste samurajen, och handlar egentligen om Saigo Takamori (i filmen kallas han dock Katsumoto), en av många frustrerade samurajer som helt enkelt inte hade nåt att göra, och inte visste hur de skulle sysselsätta sig för att försörja sig och sin familj. Takamori stod på kejsarens sida och hade opponerat sig mot shogunatet, men vände sig mot kejsaren när denne förbjöd samurajklassen 1871. Han hade dragit sig tillbaka till sina egna domäner, och drev en militärakademi när han beslöt sig för att göra uppror (han var för övrigt också föremålet för den rojalistiska och homosexuelle författaren och karateexperten [1:e dan!] Yukio Mishimas beundran 100 år senare, och kanske den direkta orsaken till att han, i ett fåfängt försök, försökte störta Japan i en liten privatkupp 1970, se för övrigt Paul Schraders film Mishima [1985], med fantastisk musik av Philip Glass). Då amerikanerna anländer Tokyo 1876 tar den blott 24-årige kejsaren Meiji emot Algren et consortes med vapen och allt, vilket egentligen var helt otänkbart. Amerikanerna ombeds skola om en skara tvångsrekryterade bönder till duktiga soldater på bara ett par dagar, vilket givetvis slutar i katastrof. Bara dessa hör mullret från Katsumoto och hans anhang till häst skiter de på sig, och slaget slutar med att Algren tas till fånga då den vetgirige (och engelsktalande!) samurajen gärna vill diskutera allt västerländskt med honom.

Algren kommer, i sin fångenskap, alltmer till insikt om japaners sätt att tänka och leva, och tar snart till sig detta sätt, blir en utmärkt svärdsfäktare och lär sig språket. Allt på ett halvår - starkt jobbat, Algren! Filmen kan närmast beskrivas som Dansar med vargar (1990) möter Horse (1970), där Algren plågas av samma samvetskval som löjtnant Dunbar i den förra filmen, medan likheterna är lika uppenbara med John Morgans (Richard Harris) engelske aristokrat i den senare, som ju förvandlas från fånge hos de "vilda" indianerna till en av dessa, med en imponerande kunskap och insikt om deras kultur, språk och sedvänjor. Algren vänder sig alltså mot sina forna kamrater i strid, och ställer sig på rebellernas sida. Den sista striden blir i vart fall en sorglig, för att inte säga patetisk, syn likt den då Polen invaderades av Tyskland 1939, och bönder slogs med träpåkar mot tyska stridsvagnar. Samurajer till fots slåss med svärd och pilbåge mot haubitsar och kulsprutor, en del av den delvis påtvingade, västerländska "civilisationen". Japan stoltserar nu med en fulltränad yrkesarmé för första gången i dess historia. Tyvärr, får man väl säga, då detta snart skulle gå ut över grannländerna. Inom 30 år hade Japan invaderat Korea, samt segrat över Kina och, som första nation, även Ryssland i det rysk-japanska kriget 1904-05. En stenhård militärdiktatur var född, och det skulle dröja till augusti 1945 innan dess dagar var över.

I filmen tycks kanske 2.000 samurajer slåss mot några tusen fler soldater, i själva verket var de 40.000 rebeller mot 60.000 trupper, och det hela slutade självklart i en massaker, där kanske hälften av rebellerna dog på slagfältet, och ytterligare 2.000 avrättades efteråt. Takamori (som för övrigt står staty i ovan nämnda Ueno Park) begick förstås seppuku (via harakiri, alltså att sprätta upp magen...lååångsamt, varefter en kollega hugger av huvudet), det traditionella självmordet som egentligen var förbjudet i lag sedan flera hundra år, men kejsaren förlät honom postumt, ett smart drag då detta effektivt stoppade eventuella hämndaktioner och fler rebelluppror. Det moderna Japan hade kommit för att stanna, och järnvägar, telegraflinjer och fabriker gjorde snabbt Japan till en stormakt i regionen.

Att hela historien om Algren är rent nys gör egentligen ingenting, för filmen är väldigt underhållande, och saknar helt dödpunkter under den 2½ timme den varar. Den går förvisso aldrig på djupet, utan det mesta vi ser är typisk Hollywoodyta, men Tom Cruise har jobbat hårt för den här rollen, det syns. Det kan dock inte hjälpas att showen stjäls av Ken Watanabe i rollen som Katsumoto, som här gör sin första engelsktalande roll - och som han gör det! Inte konstigt att han blev Oscarsnominerad (och bägge blev nominerade till en Golden Globe), medan den besvikne Cruise fick vara utan den här gången (han har tre nomineringar sen tidigare, och har aldrig vunnit). Nån nominering för bästa film blev det inte heller (däremot kan, ironiskt nog, japanska The twilight samurai få pris för bästa utändska film, i konkurrens med Ondskan...). Däremot lär Lilly Kilvert, Gretchen Rau och Ngila Dickson ligga rätt bra till för att kamma hem två Oscars för bästa art direction och bästa kostymer.