Den sista utposten var en Vietnamfilm som faktiskt förekom både Deer hunter och Apocalypse, men som lämnat väldigt lite avtryck i filmhistorien. Så här 30 år efter krigsslutet får man väl se den som ett någorlunda vettigt försök att skildra galenskapen i krig i allmänhet och Vietnamkriget i synnerhet, ett av de allra första. Burt Lancaster är dock överårig (han hade 1978 uppnått allmän pensionsålder, 65 år) i rollen som major Asa Barker, och ger ett stabbigt intryck. Det är svårt att känna igen den man som två år senare skulle knipa sin sista Oscarsnominering för utmärkta Atlantic City, och som gjorde sin i mitt tycke kanske bästa roll någonsin som oljehandlaren Happer i sympatiska Local hero 1983.

Året är 1964, och det har gått tio år sen vietnameserna slängde ut fransmännen efter förnedringen vid Dien Bien Phu 1954, och Vietnam delats en andra gång (första gången var på 1600-talet). Av det forna Franska Indokina återstod nu bara Sydvietnam, och den oerhört våldsamma och repressiva lydregimen i Saigon vacklade allt mer efter folkets protester mot uteblivna val, som hade utlovats till 1956. Dessutom hade befrielsefronten FNL bildats och börjat attackera regimen. Så vad gör USA? Jo, man tog till samma knep som Tyskland i augusti 1939, då man påstod att polska trupper attackerat Tyskland och därmed fick en förevändning att inleda vad som blev startskotten till andra världskriget. Exakt 25 år senare, i augusti 1964, påstod amerikanerna att Viet Minh anfallit amerikanska örlogsfartyg på internationellt vatten, och en intensiv bombningskampanj kunde påbörjas. Det påstådda överfallet skulle ha skett i Tonkinbukten, därav det historiska namnet på händelsen, Tonkinincidenten.

Men ännu hade inte de stora stridigheterna påbörjats, och de amerikanska trupperna kallades fortfarande "militära rådgivare". Här får veteranen (från bland annat Koreakriget ett tiotal år tidigare)  Asa Barker i uppdrag att erövra och hålla en till synes obetydlig post, Muc Wa, och han vet redan från början att han inte har en chans med sina gröna rekryter mot vältränade och väl motiverade gerillakrigare på deras egen hemmaplan. Han inser snabbt att han löper stor risk att röna samma öde som fransmännen tio år tidigare. De amerikanska soldaterna känner vi igen från senare filmer; den unge idealisten som är där "för att hjälpa", den hårdföre stridisen, det kommunisthatande befälet, knarkaren som flippar ut och det blodtörstiga, sydvietnamesiska befälet. Och så Asa Barker, den evige soldaten som alltid lyder order trots att han vet att det kommer att gå åt helvete. Vi har sett det i betydligt bättre versioner, fått det berättas för oss med större övertygelse och djupare känd inlevelse än i Den sista utposten, och detta är egentligen ingen av de Vietnamfilmer man "bör ha sett". Se då hellre de bägge ovan nämnda filmerna, eller - ännu hellre - Plutonen och Full metal jacket. Ingen film skildrar väl krigets vansinne så som den förra, och ingen film har väl så kyligt pekat på hur lätt det är att förvandla en helt vanlig, normalt hygglig person till en effektiv mordmaskin som den senare.

Regissören Ted Post (f. 1918) har mest gjort TV, men hade en period från slutet av 1960-talet och ett dussintal år framåt där han även hann med närmare tio filmer för den vita duken, däribland både Häng dem högt (1968) och Magnum force (1973) med Clint Eastwood. För honom tycks Den sista utposten ha varit ett rutinjobb bland andra, och det är inte med nån större entusiasm filmen fortlöper. Faktum är att TV-känslan inte är långt borta, speciellt djungelscenerna tycks inspelade i studion direkt efter nåt avsnitt av Baretta. Nåja, det finns värre filmer om Vietnam -som John Waynes kräkpiller De Gröna Baskrarna...!