IMPORT

Luc Bessons 20 år gamla debutfilm har varit rätt svårtillgänglig, men finns nu på DVD. Den sista striden skrevs av honom själv tillsammans med Pierre Jolivet som också var med och skrev hans nästa film, kultklassikern som blev en internationell framgång, Subway. Därefter började Jolivet regissera sina egna filmer. Jolivet innehar desutom själv ena huvudrollen, medan Jean Reno (eg. Juan Moreno, spanjor född i Marocko 1948) har den andra. Reno medverkade ju i alla de sex första filmerna av Besson (borträknat Atlantis då, som ju handlar om havet och inte har några skådespelare...), men har inte filmat med honom sen León för nio år sen.

Den sista striden utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, efter det tredje världskriget får man väl anta, och är lite av en fransk rip-off på Mel Gibson-klassikerna Mad Max och Road warrior. I framtiden kan ingen höra dig skrika, för alla är stumma, och filmen är dessutom gjord i svartvitt. Vi får följa hur Jolivet, trött på sin uppblåsbara knulldocka, beger sig ut i den stora världen, den utanför parkeringsplatsen med skrotade bilar där han nu bor, för att försöka skapa sig en en bättre och roligare framtid någon annan stans. Flytten sker medelst nån sorts flygmoppe, även det stulet från Road warior, och han landar i en ödelagd stad där en man (Reno) pustar och frustar för att försöka bryta sig in hos en läkare, som tydligen har en kvinna hos sig. En av få kvinnor i denna film.

När "vår man" (Jolivet) landat, hittar han en övergiven bar där han tillgodogör sig de brända och destillerade drycker som trots allt finns kvar i en del flaskor (förefaller mig otroligt att några såna skulle finnas kvar...), och när han vaknar dan efter, bakfull, hamnar han direkt i bråk med Reno, och skadad plockas han upp av doktorn som tar honom under sina vingars beskydd. Allt medan attackerna mot hans port blir allt värre och farligare.

Och det är väl detta som är den sista striden. Det låter kanske inte så roligt, men filmen är gjord med en stor gnutta humor och ett bra humör, med flera gags och lustigheter som piggar upp det lite väl långsamma tempot. Eric Serra har, som så många gånger senare, gjort den fräcka musiken. För Bessonfantasten är denna mångfaldigt prisbelönta film så klart ett måste. Vi andra plockar fram Road warrior och tittar på den en gång till.