Amerikanen Joe Sarno hade redan hunnit göra Jag - en oskuld (1967) och Någon att älska (1969) i Sverige, samt t.ex. Every afternoon (1972) med Christina Lindberg, Solveig Andersson, blonda, brittiska bombnedslaget Diana Dors och John Harrysson (Peters farsa), när han fick kontrakt på några filmer för Sture Sjöstedts Saga Film. Först ut blev denna, som i USA hette Vampire ecstasy när den X-märktes, varpå den bytte namn vid återutgivningen i Sverige 1977 till Möte med djävulen (i USA är den även känd som Veil of blood). Man kan lätt förstå av titelbytet att man försökte nylansera den som en skräckfilm i stället för en softporrfilm. Den pornografiska jungfrun är Joe Sarnos bidrag till den alldeles speciella genre av lesbiska vampyrfilmer som annars Jesús Franco och Jean Rollin mutat in.

Här får vi se svartklädda damer klä av sig och idka sexuellt umgänge i ett gammalt kråkslott, nånstans i Centraleuropa (den är inspelad i Schweiz), med god hjälp av rejäla, dildoformade stearinljus. Till detta murriga slott anländer tre systrar och arvtagare - varav en är Marie Forså (som senare skulle medverka i ytterligare två av de fyra filmer Sarno gjorde för Sjöstedt/Saga, nämligen 1974 års Vild på sex och Lifterskan från 1975). Dessutom knackar syskonen Malenkow på, då de pajat bilen i närheten av slottet. Alla fem nykomlingar stannar över på slottet. Mitt i natten hörs ett jäkla bankande på bongotrummor. Det är damerna på slottet som rockar loss i sina sexiga ritualer och dansar gogo på det. Ynf. Strax har Helga (Marie) högljutt sex med Peter Malenkow, varefter en av de svartklädda damerna tillfredsställer Helga (åtminstone för stunden). Sen läses ett testamente pliktskyldigast upp, och vi får veta att de tre systrarna får dela lika på slottet. Bongobankandet återupptas, och de nakna damerna börjar mässa på tyska, vilket gör Helga så upphetsad att hon direkt börjar onanera. De halvnakna brudarna är visst vampyrer, och det är tydligen deras jobb att se till att anden från en 400-årig, död baronessa till lesbisk vampyr lever vidare. Någon av systrarna kommer att bli besatt av nämnda ande, om nu inte Julia Malenkow (Anke Syring, som också var med i Vild på sex) kan sätta P för det här. Hon och hennes bror är egentligen vampyrjägare, så det är ingen slump att de är där, men å andra sida kan hon sabba allt eftersom hon i smyg är kåt på sin egen bror, som å sin sida bonkar på allt han kommer åt.

Sarno har uppenbarligen velat göra en Rollin eller en Franco, men han når inte upp till den nivå dessa veteraner på området lesbisk vampyrfilm ibland gör. De kan som regel det här med att skapa rätt stämning, medan Sarno bara är ute efter att visa så mycket mutta och fejkat sex som möjligt. Filmen är skittråkig, och inte blir det bättre av det där envetna bankandet på bongos i bakgrunden. Påminner faktiskt lite om filmen Orgy of the dead, som Ed D. Wood Jr. skrev manus till 1965, och som också var ett sömnpiller. Som den elaka, lesbiska vampyren Wanda ser vi tyskan Nadia Henkowa, som även var med i ovan nämnda Vild på sex och Lifterskan. I likhet med alla dessa tre filmer, producerade Sjöstedt och regisserade Sarno Fäbodjäntan (1978), Sarnos (hittills) sista film i Sverige. Sjöstedt skulle producera ytterligare en film för Saga Film, nämligen Nyckelhålet (1974) av amerikanen Paul Gerber, en film där en annan Marie, nämligen Marie Ekorre, har huvudrollen. Ekorre såg vi i Jorden runt med Fanny Hill (1974) av Mac Ahlberg, men det är väl logiskt att det dyker upp en Ekorre i en film av en Gnagare (gerber = gnagare), men han hette egentligen David Reberg, och gjorde några idag kultförklarade porrisar i Europa, bl.a. I lust och nöd från 1976 med Ulf Brunnberg och nämnda Ekorre.