Jag måste erkänna att jag blev mycket imponerad av den svenska thrillern Den osynlige. Det är en välgjord och snyggt utförd svensk spökhistoria. Manuset är baserat på en bok av Mats Wahl men då jag inte har läst boken eller känner till den överhuvudtaget så associerar jag mest till Sjätte sinnet.

Filmen handlar om Niklas, en ganska normal student som är på väg att behöva välja inriktning på sitt liv. Hans mor vill att han skall fortsätta på Chalmers medan han själv, i hemlighet, planerar att sticka till London och fortsätta studierna där. Tyvärr blir han felaktigt anklagad för att ha tjallat på en ligisttjej som hämnas genom att misshandla honom svårt en natt. Dagen efter upplever han märkliga saker i skolan – han förefaller vara osynlig för läraren och klasskompisarna.

Det är lite svårt att förklara filmens handling utan att det låter blekt och taffligt men jag kan försäkra att det är en film som är väl värd att se och jag kan verkligen rekommendera den.

En inledande sak som var snyggt gjord var de ”osynliga” scenerna. I amerikanska filmer brukar spöken karaktäriseras med att de går rakt igenom dörrar och människor men med en mindre budget får de två svenska regissörerna använda andra knep. Ett bra exempel är att allt Niklas gör blir ogjort i nästa sekund – t ex kastar han en skolbok mot en bokhylla bara för att i nästa sekund se boken fortfarande ligga på skolbänken och hyllan prydligt återställd på väggen. Mycket imponerande. En annan snygg och enkel metod var att i de scener där Gustav Skarsgård står bredvid andra skådespelare så nonchalerar de honom totalt – illusionen av att han verkligen är osynlig fungerar därför perfekt.

Skådespelarna gör sina roller bra – framförallt är det Gustav Skarsgård, Tuva Novotny och Thomas Hedengran som märks i de största rollerna men överlag gör alla skådespelarna ett fullgott arbete och förstärker filmens illusion och gör historien trovärdig.

Tuva Novotny är mycket bra i filmen. Vissa kritiker var ju skeptiska till hur hennes roll blev på slutet, hon börjar som värsta ligisten men drabbas av dåligt samvete och blir nästan filmens hjälte i slutet. Det verkar som om de tyckte att det gick för fort men jag tyckte det gick bra - förändring sker främst när hon är ensam så då kanske man kan förstå att samvetet kryper på även på en såpass tuff tjej som henne.

Kanske låter det som om det här är den bästa svenska filmen på länge. Det är nog för mycket sagt men jag kan varmt rekommendera den.