Känns besynnerligt att se en så känd och omtalad film när man lämnat målgruppsåldern bakom sig med drygt femton år. Tänker jag, innan jag slår mig ner för att se den brittiska animationsklassikern Den långa flykten. Till att börja med är filmatiseringen av Richard Adams roman en skapelseberättelse – guden El-Ahrairah (som orgelmästaren Bo Hansson dedikerade en hel skiva till) skapar alla varelser i lika skepnad. Men efter att kaninguden Frith upprört denne överhöghet ändras alla djurs form och sinne till att vara benägna att jaga och döda kaniner för all framtid. Många hundratals år senare får vi följa en kaninskara där en av de yngre, Femman, får en förminnelse om att något hemskt kommer att hända. Han uppmanar alla att lämna deras boplats för att söka nya revir, men blir bemött med skepsis. Enbart en dryg handfull litar på hans ord och de blir följaktligen de få som överlever människans inträde i deras habitat. Resan mot nya miljöer tar dem långväga över ängar och floder, där de möter nya faror i form av bondkatter, bilar ("doo-ro-ro") och främst av allt andra kaniner och deras översittare till hövdingar.

Den långa flykten är kanske, i linje med Hayao Miyazakis verk, det bästa exemplet på att animerad film kan innehålla viktiga budskap både för unga och gamla. Jag är inte en utpräglad Disney-hatare. Tvärtemot tycker jag mycket av deras produktioner håller hög klass. Men precis som i en hel del japansk animé infinner sig en känsla av löpande band-produktion som gör bildspråket i dessa filmer lite ensidigt. En scen som den i Martin Rosens film när Femman inte vet om hans bror Hassel är död - och han drömmer sig iväg med den beryktade Svarta kaninen till tonerna av den Art Garfunkel-besjungna ”Bright Eyes” – skulle exempelvis inte kunna existera i en Disney-film. Den innehåller nämligen för mycket abstraktioner och religiösa motiv som av större nutida bolag skulle anses för oklara eller rentav stötande för en yngre publik. Och däri ligger Den långa flyktens storhet. Det är en film för barn (trots vad många säger), men som inte väjer för att berätta det obekväma och farliga i sin världsskildring. Barn lever sig lätt in i de kaninkaraktärer som berättelsen erbjuder och blir antagligen skrämda av det faktum att Viol plötsligt rövas bort av en hök och aldrig återses. Men så är verkligheten och de stunder av glädje som också uppkommer blir därav alltmer starka. Och medan den säkerligen går en rysning långt ner i ryggraden hos de föräldrar som tvingas återse bananer i pyjamas för sjätteelfte gången, så är Den långa flykten intressant att återse även för den som passerat 30-strecket.

Trivia: Bland aktörerna som bidrar med röster återfinns flera av Storbritanniens stora, numera bortgångna thespianer, bland andra Ralph Richardson, Denholm Elliott, Roy Kinnear, Harry Andrews och Nigel Hawthorne. För Friths berättarröst står Michael Hordern som tidigare levererade den välartikulerade och ironiska rösten till Stanley Kubricks Barry Lyndon. Och som Hassel hörs John Hurt som efter en lång filmkarriär på senare år återupptagit sitt röstarbete i Lars von Triers Amerika-filmer.