Hur simpel och avskalad får en handling bli egentligen för att fortfarande kunna kallas handling? Storyn i Den grymma leken kan berättas på några sekunder om man vill. Kortversionen: ett engelskt par på fest ska åka hem genom skogen, han misshandlas svårt och hon blir våldtagen. Paret söker upp förövarna och hämnas. The End.

Eller den något längre och mer detaljerade versionen:

Yrkeskvinnan Alice tar med sig den yngre Adam, som just installerat ett larm i hennes hus, på en galamiddag till sin chef. Efter partyt där paret druckit en massa drinkar och haft sex i trädgården åker de hemåt på små skogsvägar. Plötsligt dyker en bil upp i deras väg och Adam spelar kaxig genom att skrika ”wankers” åt personerna i bilen.

Straxt därefter kolliderar Alice och Adam med ett rådjur som skadas, men som inte avlider. Adam går ut för att göra slut på djurets plågor då nyss nämnda bil kör upp framför honom. Tre män kommer ut, men istället för att hjälpa Adam avliva rådjuret så misshandlas han brutalt. Alice försöker få männen att avsluta den blodiga misshandeln, men slängs istället handlöst upp på motorhuven som en trasdocka och våldtas grovt.

Nästa morgon. Rådjuret får liv igen och springer iväg. Adam är översköld av blod och har mist synen på egna ögat. Alice skakar och kan knappt gå.

En månad senare. Paret är fortfarande tillsammans och de är bägge fortfarande djupt skadade och sårade av händelserna. Alices far dör och hon åker ut för att titta till huset han bott i. Av en händelse får hon syn på sin våldtäktsman som bara bor fyra kilometer från faderns hus. Hon och Adam beger sig iväg för att hämnas på de tre förövarna.

Alices far har varit soldat i hela sitt liv så de får tag i ett gevär med ammunition utan problem. De beger sig till våldtäktsmannens gård. Där springer en schäferhund och skäller som Alice skjuter, för att de inte ska attackeras av den. Hunden visar sig tillhöra våldtäktsmannens dotter.

Alice är ursprungligen den drivna hämnaren medan Adam helst vill dra sig ur allihop. Han tar sig trots det in i våldtäktsmannens hus, installerar ett larm som gör att de via datorn kan se vad som händer i huset. Exakt ett sådant larm som han installerat åt Alice i början av filmen.

Alice tittar således på via sin dator medan Adam är inne i huset, då de två andra förövarna anländer och försvinner igen. Adam skrämmer iväg dottern så hon lämnar huset och därmed har paret övertaget om den ensamme våldtäktsmannen.

Alice hämnas genom att analknulla karln i arslet med gevärspipan tills han blöder. Adam försöker få henne att sluta, men hon fortsätter. Det är där och då förvandlingen sker. Alice blir den passiva, den som anser att de fått nog, att de nu ska ge upp, medan Adam plötsligt vill ha sin hämnd. Nu är det hans tur att ignorera Alices vilja och ta ledningen.

”Öga för öga”, säger han och hugger kniven i våldtäktsmannens öga och vrider om.

Straxt därefter anländer de bägge andra kriminella och Adam skjuter helt enkelt ner bägge två. Därmed har han avslutat vad Alice har påbörjat. Och därmed är Den grymma leken slut.

Ett mycket abrupt slut är det dessutom. Det är ett sånt slut som får mig att känna mig blåst på konfekten. Som får mig att fundera över hur banal en handling får vara och ändå ses som en handling. Skelettet till den här filmen är inte märkligare än att jag skulle kunna skriva ett minst lika simpelt sådant varje dag. Skelettet består nämligen av kortversionen som inledde denna recension.

Filmens styrka ligger inte i ramhandlingen, utan i den psykologiska aspekten av vad Alice och Adam känner och upplever. Hur det motbjudande och sinnessjuka brottet mot dem förvandlar dem och deras personligheter. Alice spelas av Gillian Anderson, känd från Arkiv X och Adam spelas av Danny Dyer. Parets rolltolkningar är utmärkta och utgör hela behållningen med denna täta thriller. Skådespelarnas karaktärer fyller den här tomt ekande luftbubblan med innehåll och gör Den grymma leken sevärd trots allt.

Gillian Anderson är utmärkt som karriärskvinnan med skinn på näsan, van att ta för sig och leda, medan Danny Dyer lika utmärkt spelar den valpiga och lite fege larminstallatören som gärna kaxar när han tror att han inte riskerar någonting. Skådespeleriet är således mycket bra, medan filmen i sig hade mått ännu bättre ifall där hade funnits en twist, en intelligent överraskning och ett avslut som inte bara inger känslan av att producentpengarna eller fantasin hastigt sinat.