Runt om i Europa går en samling dystergökar omkring med filmkamera i högsta hugg för att berätta om verkligheten. Det är ett antal filmregissörer som är så hängivna realismen att de förväxlar verkligheten med det som fastnar på filmremsan. Film är inte verklighet. Däremot kan film berätta om verkligheten, men det är inte samma sak som att återge allt så verklighetstroget som möjligt. Tyvärr skvätter den här uppfattningen om verkligheten också över på fantasin, och jag är inte säker på att realismens alla dystra regissörer hade så mycket att säga om de placerades tillsammans i ett rum för att beskåda och diskutera Picassos Guérnica. Till dystergökarnas skara måste man räkna Matthias Glasner, hans Den fria viljan är något av det mest ångestfyllda jag sett på länge. Ämnet är synnerligen aktuellt, inte minst sedan löpsedlarna det senaste året gett oss nya begrepp som Hagamannen och Stureplansprofilerna. Den fria viljan är en film om en våldtäktsman, och huvudpersonen Theo Stoer kan liknas vid en tysk Hagaman. Han överfaller och våldtar kvinnor på ensliga platser och i skydd av mörkret.

Theo hyser ett stort kvinnoförakt, och som åskådare får vi snabbt klart för oss vad för sorts människa han är: i realismens namn inleder Mattias Glasner sin film med en av filmhistoriens obehagligaste våldtäktsscener. Det är oerhört rått och närgånget skildrat, men den här gången åker Theo fast och hamnar på en psykiatrisk klinik. Efter drygt nio år släpps han ut på försök och får bo i ett kollektiv under överinseende av föreståndaren Sacha, som också ordnar ett jobb åt honom på ett tryckeri. Theos återanpassning till samhället går emellertid tungt, eftersom själens svarta demoner inte har lämnat honom. Han försöker bemästra dem med stenhård träning, bastubad och genom en stor konsumtion av porr. Det går sådär, men så möter han chefens dotter Nettie, och livet förändras en aning. I alla fall för en kort tid. Nettie är en trasig själ som vid 27 års ålder försöker bryta sitt ansträngda förhållande till fadern. Utgångspunkten för den relation som växer fram mellan Nettie och Theo är att hon ogillar män och han kvinnor. Det är ett märkligt och fascinerande möte mellan ett offer och en förövare som Matthias Glasner använder för att botanisera i det mänskliga psyket. Den fria viljan kretsar kring skuld och en längtan att bli fri från sina skuldkänslor, men den försöker aldrig ge några psykologiska förklaringar till huvudpersonernas agerande. I stället undersöker den hur långt en människa kan styra sina egna handlingar.

Matthias Glasner ägnade tillsammans med Jürgen Vogel, som spelar Theo, nästan sju år åt Den fria viljan. De genomförde först ett omfattande researcharbete med våldtäktsmän, våldtäktsoffer och psykologer innan de till slut fick ihop ett manus. Filmen spelades sedan in kronologiskt, vilket är ovanligt men säkert bidrar till den intensiva framställningen. Det märks också på Jürgen Vogels kropp som är väldigt plufsig när filmen börjar, men som blir allt muskulösare ju längre filmen lider. För sin rollprestation vann han Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006. Där slog filmen ner som en bomb och diskuterades livligt. Sedan dess har filmen visats på ett antal filmfestivaler världen över, bland annat Stockholms förra året. Det har alltså tagit nästan ett år för filmen att gå upp på den vanliga biorepertoaren, vilket säger en hel del om bioklimatet just nu. Den fria viljan är hur som helst en krävande, men sevärd film. Jag är dock lite kluven till vissa inslag i filmen, inte bara den inledande våldtäktsscenen. Även om Jürgen Vogel har fått den mesta uppmärksamheten för sin rollprestation, så är Sabine Timoteo minst lika bra som Nettie. De är onekligen ett omaka par.