IMPORTFILM

Det ursprungliga namnet på denna film var Matthew Hopkins: Witchfinder General (i Sverige Den blodiga snaran). Filmen har gett namn åt både engelska hårdrockarna Witchfinder General, som gjorde två bra LP-skivor i sann Black Sabbath-anda i början av 1980-talet, samt åt låtarna Witchfinder General med Carl Douglas (som gjorde hiten Kung fu fighting) och Hopkins (The Witchfinder General) med blytunga Cathedral.

Men filmen, då? Jo, den betraktas som en klassiker hemma i England, en stämningsfull rysare i klass med The wicker man (1973) och Frightmare (1974), i regi av Michael Reeves som var blott 23 år gammal när filmen började spelas in, och ändå var detta redan hans tredje film. Fler blev det dock ej, då han dog av en överdos (medvetet?) strax efter premiären, inte ens 25 år fyllda.

Ursprungligen skulle Donald Pleasence ha haft rollen som Matthew Hopkins, men det amerikanska filmbolaget insisterade på Vincent Price, mannen med den honungslena rösten, och tack och lov för det, för han gör här sitt livs roll som advokaten Matthew Hopkins som ger sig ut på häxjakt i 1600-talets England, plågat av inbördeskrig mellan rojalisterna, under kung Charles I, och parlamentaristerna, under Oliver Cromwell (som slutade med att Cromwell, som står staty utanför parlamentet i London, lät halshugga kung Charles 1649, varpå han själv grep makten i England).

Hopkins ledsagas av sin medhjälpare och tortyrexpert, John Stearne (Robert Russell), och de drar land och rike runt i sitt sökande efter lämpliga, unga damer att anklaga för häxeri. Ibland torteras de lite käckt till att erkänna, och ibland kör de det gamla knepet med att slänga dem i sjön. Sjunker de, är de inte besatta av djävulen och frikännes (men drunknar), medan de som lyckas hålla sig flytande straffas för samröre med djävulen och bränns på bål, gärna levande.

En dag kommer de hem till Sara (vackra Hilary Heath) och hennes farbror prästen, som anklagas för kätteri. Han torteras framför ögonen på henne, men hon vädjar om nåd, och lovar göra ”allt”, om han släpps. Sagt och gjort. Sara hoppar i säng med Hopkins, och prällen får leva ett tag till. Snart tröttnar dock Hopkins på Sara, och han beger sig ut på jakt efter nya, villiga offer. Gubben hängs.

Saras pojkvän Richard (snyggingen Ian Ogilvy, som var med i Reeves alla tre filmer, och som 1978 syntes i TV-rutan som ersättare för Roger Moore i klassiska TV-serien Helgonet), soldat i Cromwells armé, får reda på vad som hänt, och svär att hämnas. Och nu följer en jakt som bjuder på ytterligare tortyr, våldtäkt och lite naket innan det blodiga slutet (sammanlagt 44 sekunder klipptes dock bort av den svenska censuren innan premiären på Rio i Örebro den 12 oktober 1970). Jésus Franco gjorde en egen variant på samma tema, med mer sex och våld. Den hette The bloody judge (1969), och hade Christopher Lee i huvudrollen. Den totalförbjöds givetvis i Sverige (men finns nu att köpa på DVD från en välkänd postorderfirma).

Det hela är väldigt välgjort, musiken funktionell och våldet naturtroget, utan att vara spekulativt. Filmen är dessutom väldigt vacker, och det kan man tacka fotografen John Coquillon för. Han har lyckats skapa en helt trovärdig 1600-talsmiljö med enkla medel, och han kom senare att plåta flera Gordon Hessler-skräckisar med Vincent Price och/eller Hilary Heath i rollerna, som till exempel Mannen med den röda masken, Skriiik…och skriiik…igen! (bägge 1969), och Cry of the banshee (1970), med allas vår Essy Persson, världsberömd i och med Mac Ahlbergs Jag – en kvinna fem år tidigare.

Därefter lockades han till Hollywood, där han blev något av Sam Peckinpahs hovfotograf, och stod för det otroligt läckra fotot i Peckinpah-klassiker som Pat Garrett & Billy the Kid (1973) och Järnkorset (1977), men även den vackra rysaren Hämnd ur det förflutna (1979).