Efterkrigstiden och dess stämning i Akira Kurosawas Den berusade ängeln är slående. En dyster, bildmässig poetik blandas med människornas nedstämdhet, och den största symbolen av dem alla - en gyttjepöl - är denna films ständiga mittpunkt. Det är den som är farlig, den som förgiftar barnen; det är här alla förhoppningar och drömmar försvunnit jämte oskulden.

Vi ser skådespelaren Toshirô Mifune i hans första samarbete med Kurosawa, i rollen som den stilige maffialedaren Matsunaga som tvingas uppsöka läkaren Sanada (Takashi Shimura) efter att ett slagsmål slutat illa. Därmed befästs också deras relation som obönhörligen kommer att fördjupas under resten av filmen, ty detta är en film om en alkoholiserad, ständigt vissjungande läkare och hans ofrivillige patient. Och de kommer, som de mot sin vilja förr eller senare tvingas erkänna, att behöva varandra. Reisaburo Yamamoto i rollen som den nyss frisläppte Okada återvänder tillbaks till staden, och kräver både sin rätt och sin förra fru, numera assistent hos Sakada. Sakta men säkert drivs Matsunaga till den slutliga avgrunden; dels av maffiaverksamhetens mörker, men även av den tuberkulos som han vägrar erkänna att han har. Och Sanada, han vill bara bota sin patient och få tag på mer alkohol.

Men Den berusade ängeln är inte endast en berättelse om vänskap, den som Sanada befäster i repliken "Den där Matsanuga påminner om mig själv som ung man".  Det är en berättelse om Japan och japaner, som när samme Sanada yttrar "Japaner gillar att straffa sig själva med obetydliga uppoffringar". Det är denna symbiotik som skapar resonans.

Fotnot. Denna film ingår i Akira Kurosawa Box 4.