Den bästa sommaren är 1958, då Sverige spelar VM-final i fotboll och då sommarbarnen Mårten från Stockholm och Annika från Uppsala skickas till Molkom, en lantlig idyll i Värmland. De välkomnas av den strikte begravningsentreprenören Yngve Johansson (Kjell Bergqvist) som varje sommar tar emot två "problembarn" över sommarlovet i hopp om att göra dem till bättre medborgare. Yngve är till det yttre en barsk besserwisser med fasta principer och en Jantelagens slav. Men bakom de hårda fasaden döljer sig en osäker man med ett stort hjärta. Mårten och Annika finner varandra ganska snabbt och dem emellan uppstår en stark vänskap/kärlek och en övertygelse att de hör ihop. De vet vad Yngve saknar och vill hjälpa honom genom att sammanföra honom med lärarinnan fröken Svanström, en ensam kärlekstörstande kvinna. Dessa tu är som klippt och skurna för varandra, det tycker åtminstone barnen. Och eftersom det är den bästa sommaren gör de allt för de alla skall bli en lycklig familj.

Tidigare har Ulf Malmros gjort TV-produktioner som Silvermannen, Rapport till himlen och nu sist Sally. Han gör här sin andra långfilm och gör det mycket bättre denna gång. Den föregående Ha ett underbart liv, en svensk roadmovie, var ett magplask som de flesta förmodligen inte kommer ihåg. Den här filmen känns som en blandning av Colin Nutley och Astrid Lindgren, en märklig kombination, men väl fungerande. Den är varm men tunn och schablonartad och man längtar till sommaren när man ser den. Filmen är i alla högsta grad förutsägbar och man vet ganska snart hur den kommer att sluta.

Rollen som Yngve Johansson är specialskriven för Kjell Bergqvist och passar som handen i handsken. Anastasia Soulis som gör rollen som Mårten är en charmant kille som samspelar väl med sin motspelerska Rebecca Scheja, Annika, dessa två lär vi få se mer av i framtiden. Brasse Brännström har också en roll som den elake och maktlystne Sven som brottas med sin dödsångest. Men så fort jag ser honom kommer jag bara att tänka på det lysande barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Nåja, jag är ju ett stort freak vad gäller svensk film och kastar mig gladeligen i biofåtöljen när det vankas svensk filmkonst, så även denna gång. Men jag kan tyvärr ej ge filmen mer än betyget tre för pricken över i:et saknas och filmen är som sagt förutsägbar och tunn. Anar dock en guldbagge bakom hörnet för Kjell Bergkvist för bästa manliga huvudroll, och det är ju inte fy skam.