Bunkra upp med näsdukar, för nu blir det gråt. Mellan 1939-1944 evakuerades över 70 000 barn från ett krigsdrabbat Finland. De tvingades ombord på färjor och välkomnades på den svenska sidan av sina nya fosterföräldrar. Den bästa av mödrar berättar historien om ett av dessa barn, Eero.

I inledningen av filmen lever nioårige Eero (Topi Majaniemi) fortfarande tillsammans med sin familj i en by i Finland. När så kriget bryter ut blir hans far inkallad för att hjälpa till att försvara landet. Han tvingas resa, för att aldrig mer återvända. Eeros mor tar mycket hårt på dödsbeskedet och när hon inte längre klarar av att ta hand om sin son sätts han på en Sverigebåt, adresserad till sina nya fosterföräldrar Signe och Hjalmar i Sverige. Med en namnlapp knuten kring halsen stiger så Eero i land och välkomnas av ett vidsträckt och regntungt landskap. Mitt i den skånska myllan, uppställda vid en busshållplats, finner han där sin nya familj. Men det blir ett kyligt mottagande. Signe visar omedelbart sitt ogillande gentemot Eero, hon skriker åt honom på svenska och förvisar honom ut på gården för att utfodra gässen. När han sedan återvänder in griper hon tag om ha ns armar och tvingar honom att skrubba händerna i en balja med vatten. Ja, Signe är elak. Och Eero längtar hem.

Ibland kan man undra var de hittar dem. Filmbarnen, menar jag. Alltid lika bedårande. Topi Majaniemi är precis det i rollen som den tystlåtne Eero. Han har endast ett fåtal repliker men med ögon och ett subtilt kroppsspråk talar han oavbrutet, till sista filmrutan. Penny Elvira Loftéen gör hans lite sällskapssjuka och nyfikna vän Siv. Att de pratar olika språk bekymrar henne inte alls. Hon har ingenting emot att hålla monologer och kan bara kort konstatera att han är tråkig de gånger han förblir helt tyst.

Fiktionen överträffar sällan verkligheten, det vet vi. Men med Den bästa av mödrar och berättelsen om hur det kan ha gått till för ett finskt krigsbarn, lyckas regissör Klaus Härö öppna upp tårkanalerna. Och det är inte det sämsta. Det är uppriktigt plågsamt att se hur Eero slits mellan sina mödrar, den biologiska som väntar i Finland och den svenska, som kommer att bli en allt större del av honom för var dag som går.

Mikael Nyqvist är bra i en numera igenkännlig och smått klassisk Mikael Nyqvist-roll. Tafatt och lätt skelögd verkar hans Hjalmar både manlig och sympatisk, utan att ta någon större plats. Tacksamt ger han utrymme för Maria Lundqvist att briljera. För briljerar, det gör hon. Hennes Signe får vem som helst att vittra guldbagge. Varm, äkta och mänsklig är bara några av de adjektiv som fladdrar förbi där i biosalongens mörker. Och värmen hos hennes rollfigur bara ökar allteftersom hon kommer pojken närmare.