Börja eller sluta inte med en ballad. Irwin Winkler bryter mot båda reglerna i sin musikalnekrolog över pianisten Cole Porters liv. Hans ställföreträdare, en regissör (Jonathan Pryce), kommer likt en ängel i någon gammal Lubitsch- eller Caprafilm och uppsöker Porter (Kevin Kline) i hans döende dar. Tar honom med till en övergiven teatersal där han får vittna pjäsuppsättningen av hans livshistoria. Alla hans forna vänner är där och tillsammans börjar de agera upp den film som sedan löper vidare i två timmar.

Det börjar med Coles möte med den Linda (Ashley Judd) som senare kommer bli hans fru. På en fest i 20-talets Paris spelar han upp en glad trudelutt som fångar hennes uppmärksamhet. De gifter sig inom kort, trots att han är öppen med sin homosexualitet och inte heller döljer att han är notoriskt promiskuös med yngre män. "Jag ville ha all kärlek som fanns, men kunde inte alltid hitta den i samma person eller samma kön." Till skillnad från Michael Curtizs Night and day (1946, med Cary Grant som Cole Porter) är Winkler alltså tydlig med Porters sexuella läggning och relationen Cole och Linda emellan blir filmens känslomässiga och konfliktladdade nav.

Winkler gör detta porträtt till en slags nostalgisk scenshow där en flora av mer eller mindre kända artister gör små inhopp och framträder med Porters melodier. Robbie Williams framför med sin vältajmade elegans titellåten – ett slags Porterskt nödord ("It’s delightful, it’s delicious, it’s de-lovely") som innebär kvintessensen av hans skapande. Musiken måste segra, även inom textframförandet. Flera av texterna är onekligen svängiga på sitt åldrade vis och blir praktfullt uppdaterade. En vitkostymerad Elvis Costello på en venetiansk maskeradbal sjungande Let’s misbehave ("They say that bears have love affairs, and even camels; we’re merely mammals – let’s misbehave"), eller Sheryl Crow i blå sammet sjungande Begin the beguine är de mest fenomenala inslagen. För de flesta Porter-fantaster blir det hela en efterlängtad skänk från ovan, vilket nog räcker för att även tillfredsställa Winklers ambitioner. Dock inte mina förväntningar.

Musikalinslagen är inspirerande och i de läckra osynliga övergångarna mellan miljöer uppstår det en skön sensualitet i den estetiska helheten. Men tyvärr saknas glöden i berättelsen som hade kunnat få dessa inslag att ge den gåshud de så gärna vill framkalla. Både Kevin Kline och Ashley Judd är subtilt karismatiska aktörer, men de får här ett manus som enbart är en aning småputtrigt, när dess biografiska förlaga egentligen är hett stoff. 20-talets musikaliska Oscar Wilde som hoppar i säng med yngre män stup i kvarten och vid sidan om står denna starka kvinna och nöjer sig med löftet om kärlek. Jag köper det inte. Antingen är allt fullkomlig sanning och därmed i denna skildring en mager utforskning av ett asexuellt äktenskap, eller så stämmer det inte och isåfall har Winkler valt fel historia att berätta. Sicken tur att han har ett fantastiskt musikarrangemang tillhanda.