Ökända Death weekend var c:a 1:27 lång när den slutligen släpptes för biovisning 1990. Då hade den först blivit totalförbjuden av Statens Biografbyrå (”filmcensuren”) icke mindre än sex gånger, vilket torde vara rekord. Det märkliga är, att när den till sist släpptes med en 15-årsgräns 1990, var den bara klippt med två minuter. Att jämföras med de elva (!) minuter den klipptes ned av det hoppfulla filmbolaget GeBe Film 1983, bara för att bli totalförbjuden för tredje gången…! Legendariska Video Invest släppte den dock oklippt för ett 20-tal år sen, under titeln Blodig helg.

Harry (Chuck Shamata) är en tandläkare och playboy som har för vana att släpa med sig vackra kvinnor till sin lilla ”sommarstuga” (ett mindre slott…) på vischan utanför Toronto, Kanada, och Diane (Brenda Vaccaro) är bara den senaste i högen. På vägen dit ber hon att få överta ratten i Corvetten de färdas i, och strax därpå dyker ett gäng av traktens slödder upp och börjar köra ikapp med Diane och Harry. Diane är ingen oäven förare, och svarar direkt. Det hela slutar med att de fyra grabbarna kör i diket, och deras chaufför, Lep (välbekanta ex-surfaren Don Stroud i en av många roller som slem skurk, och som för inte så länge sen skymtade förbi i Perdita Durango), blir galen av ilska, och svär att hämnas.

Ute på lantstället fläskar Harry på med allt han kan, men stöter direkt på patrull. Diane tillhör inte den lättflörtade typen, och snart uppstår ett gräl, som resulterar i att hon packar sina väskor med avsikten att lämna stället. Men nu har de fyra skitstövlarna hunnit ifatt våra turturduvor, och terrorn kan börja. De inleder med att köra sönder Harrys motorbåt, varpå de dricker upp hans finsprit, demolerar inredningen – inklusive WC-stolen – och skjuter till sist ihjäl stackars Harry med hans eget gevär.

Därefter uppmanar Lep sin kumpan att gå upp på andra våningen och ”ha sex” med Diane (även om han kanske uttrycker sig lite mindre verserat…). Och så blir det. Men Diane är ingen dödens lammunge som villigt låter sig ledas till slakt, utan hon skär helt sonika halsen av slusken under pågående akt, varefter hon flyr ut på gården. Och innan filmen är slut, har hon gjort processen kort med resterande missdådare. Den ena eldar hon upp, den andra dränker hon, och den sista, Lep, kör hon helt enkelt över med en bil.

Denna kanadensiska produktion, regisserad av William Fruet (som bland annat skulle komma att göra kalkonen Den tysta hämnaren 1983, om en 20 meter lång giftorm med bland andra Peter Fonda och Ollie Reed) producerades av Ivan Reitman, slovaken som växte upp i Kanada och bland mycket annat producerade några rysarklassiker av mästaren David Cronenberg, som Shivers (1973 – även den totalförbjuden i Sverige…) och Rabid (1975), innan han hamnade i Hollywood och producerade Deltagänget (som gjorde regissören John Landis och komikern John Belushi till stjärnor) 1978.

Därmed var hans lycka gjord, och snart skulle han själv regissera kassasuccéer som Ghostbusters (1984) och Twins (1988). Amerikanskan Brenda Vaccaro hade blivit Oscarsnominerad 1975 för En gång är inte nog, och var redan etablerad i Hollywood även om hon mest gjort TV. Sin senaste roll gjorde hon dock i Nicolas Cages regidebut från i år, Sonny.

Och filmen, då…?!? Den är klart inspirerad av Sam Peckinpahs Straw dogs - det galna gänget (1971) och Last house on the left (Wes Craven, 1972) och det är ingen tillfällighet att den kallades The house by the lake i USA. Men den hade inte orsakat vare sig debatt eller ens fått någon att höja på ögonbrynen idag. Då var Day of the woman två år senare av en helt annan kaliber. Mer känd som I spit on your grave blev den totalförbjuden i en rad länder, och till den återkommer jag inom kort.