Robin Williams är Rainbow Randolph Smiley, en populär TV-clown med eget program för barn. Privat är han en girig, fulflabbad jävel som av misstag låter sig mutas av FBI-agenter under cover. TV-ledningen rasar, sparkar Rainbow Randolph och kräver nu nåt garanterat snällt och mjäkigt som ersättning, och valet faller på Smoochy, dvs Sheldon Mopes (Ed Norton) i rosa noshörningsdräkt.

Smoochy är en riktig mjukis – Bamse framstår som ett mobbande kräk i jämförelse – som sitter och sjunger antiknarklåtar för nerpissade pundare på ett behandlingshem när han hämtas in av en av TV-producenterna, Nora (Catherine Keener från bl.a. I huvudet på John Malkovich). Nora har tidigare varit ihop med Rainbow Randolph och erkänner sig vara en riktig barnprogramvärdgroupie.

Rainbow Randolph gör nu allt för att få tillbaka sin post som TV-stjärna, och tar till allt fulare knep för att om möjligt smutskasta Smoochy. Bl.a. lurar han honom att uppträda i vad han tror är en sorts stödgala för barn, men när belysningen tänds i lokalen där han nyss spelat gitarr och sjungit i sin rosa dress, visar det sig att han just framträtt på ett stormöte för nynazister.

Skandalen är ett faktum, men Nora hjälper Smoochy tillbaka, allt medan Rainbow Randolph blir allt mer galen. Och här ska det sägas att det är en njutning att se en Robin Williams i sitt esse, som en kalv på grönbete, helt otyglad. Truten går i ett på honom, och det är inga vackra saker som sägs. Det ena fula ordet följer efter det andra, blandat med svordomar, förolämpningar och elaka skämt. Denna roll står i stark kontrast till hans roll i utmärkta One hour photo senare samma år, där det var riktigt plågsamt att se honom så återhållsam, nånting som dock var helt riktigt för den rollen.

Sheldon Mopes/Smoochy dras in i allt fler intriger där folk försöker göra sig en hacka på honom, men han är benhård. Han vägrar ställa upp på kommersiella jippon eller göra reklam för sånt han ogillar. Själv är han förstås sundheten själv, men kan sträcka sig till att käka osaltade pretzels och sojakorv. Han blir också involverad i en hårdför irländsk klubbägarfamilj som påtvingar honom en av sönerna i sin show. Denne är en groggy gammal boxare med en femårings intellekt, så han smälter bra in i showen.

Denna mörka komedi är typisk för Danny DeVito, som har en mindre roll i sin egen film. Han har ju tidigare visat sin faiblesse för svart humor i filmer som Släng morsan av tåget (1987) och Den vilda jakten på lyckan (idiotisk titel på War of the roses, 1989), och till Smoochy har han och, framför allt, manusförfattaren Adam Resnick, lånat inte så lite från historien om barnprogramstjärnan Paul "Pee Wee Herman" Reubens som, på höjden av sin popularitet 1991, åkte fast för att ha suttit och onanerat på en porrbiograf. Aja-baja.

Ed Norton är mycket bra som nörden Sheldon Mopes/Smoochy, och totalt obegåvade Adam Sandler borde se denna film för att ta lärdom om hur man ska agera för att spela tönt utan att det blir pinsamt, tråkigt eller både och. Catherine Keener har en skön, trotsig stil med giftiga kommentarer som passar bra här, och Hollywoods favoritbög, alltid duktige Harvey Fierstein, gör sitt vanliga, oförskämda nummer i en mindre roll. En eloge också till den som valde musiken till filmen, eftersom man haft den goda smaken att inkludera två sånger av smått legendariska Yma Sumac, som på 50-talet var känd för sin fantastiska röst som spände över fyra oktaver. Hon sade sig vara ättling i rakt nedstigande led till nån gammal inkahövding, men var i själva verket en hemmafru från New York som hette Amy Camus…

Trött på Bolibompa? Se Death to Smoochy, det är den värd. Amerikanerna begrep sig dock inte på detta lustmord på uramerikansk, genomkommersialiserad helylleunderhållning för barn, och filmen floppade följdriktigt för drygt ett år sen - den bara dog två veckor efter premiären. Betyget blir en stark trea.