IMPORTFILM

När man just sett en film som Thriller in Venice och har gett upp hoppet om filmkonsten, världsfreden och allt annat så får man åter igen lust att leva. Efter att ha sett en sådan här stadig och fin giallo så är det bara att hurra och hoppa jämfota upp och ner några gånger.

En vacker kvinna, vete fan vem hon är, råkar bevittna ett brutalt knivmord genom en sådan där betal-kikare på en utkikshöjd. Hon vet inte exakt vart mordet begicks och precis när mördaren skulle visa sitt ansikte så tar pengarna slut i kikaren. Naturligtvis är det ingen som tror henne och dagarna går. När man till slut hittar kroppen så har givetvis ledtrådarna kallnat, men lugnet varar inte länge. Mördaren har råkat bli fotograferad, men inte så att man ser ansiktet, av en tysk turist. Två av dom andra personerna som råkat komma med på fotot ligger nu i fara, eftersom dom kan identifiera mördaren. Och så börjar mördandet, för alla verkar veta något som kan identifiera mördaren...

Det här mina vänner är en tung film. Temat är så klassiskt men så otroligt effektivt. I sann giallo-tradition så har mördaren en lång svart rock på sig, svarta handskar, svart hatt och en ständigt nyvässad rakkniv. Att sedan mördaren också haltar och har käpp är givetvis bara bra. Detta ger filmskaparna anledning till att lägga ut många falska (och äkta) ledtrådar, för helt plötsligt så haltar halva skådespelar-gänget, minst tre av dom går omkring och ser mystiska ut med rakknivar, några har käpp och andra sysselsätter sig bara med att knivhugga dockor som ett led i sin konst. Det blir en överraskning på slutet. Jag var övertygad om vem mördaren var, men tji fick jag, och det är ett stort plus i kanten.

Maurizio hanterar regin väl. Det blir mycket tät handkamera i mordsekvenserna och tjusiga kameraåkningar och bildlösningar i dialogscenerna. Faktum är att det blir riktigt kusligt och spännande vid ett par tillfällen, vilket han ska ha en stor eloge för. Manuset är enkelt och (som sagt) effektivt, inte direkt originellt, men ibland så är det standardmallen man vill ha och då är Death carries a cane ett utmärkt val.

Produktionsåret är 1972 och morden är ovanligt grafiska för att vara så tidigt. Dom består mestadels av halsskärningar, och det ser både bra ut och bjuder på mycket av den röda färgen. Musiken är vacker och stämningsfylld och det finns inte direkt något att klaga på.

Se den om ni har chansen.