Richard återvänder till sin gamla hemstad i det fattiga Derbyshire, efter sju år i armén. Han är klädd i gröna, gamla militärpaltor och har sin utvecklingsstörde lillebror Anthony med sig. Han har ett uppdrag, och detta uppdrag utför han med militär precision; han ska ta livet av alla dem som förnedrade Anthony en gång i tiden, sexuellt och på andra vis. Aktören Paddy Considine, som spelar Richard, har skrivit manus tillsammans med gamle polaren och tillika filmens regissör, Shane Meadows, vars tidigare alster - mest komedier - är för mig okända så när som på pekoralet Once upon a time in Midlands, som var filmen han gjorde precis innan Dead man's shoes.

Richard och hans bror sover i gamla kojor och ödehus lite utanför stan, och smyger in om nätterna eller tidiga morgnar för att spela det gamla gänget några spratt. Sprayfärg i hår och ansikte när de ligger utslagna av sitt iblandmissbruk, sprayade slagord på väggarna - små hyss som gör dem alla nervösa. Richards aktiviteter interfolierar effektfullt och effektivt med de tillbakablickar på de skeenden som ledde fram till dessa handlingar, det vill säga kränkningarna av Anthony och dess följder. Richard går från spratt till att sprätta upp folk; han avrättar dem på löpande band med en bestämdhet och på ett så utstuderat sätt att det nästan är en förolämpning att kalla det löpande band-arbete. Han är en artist, inget snack om saken. Och, likt John Rambo i First blood, är det inte helt utan motvilja han utför sina dåd, tvärtom. Han är egentligen en helt vanlig man som agerar som han gör i pur vanmakt över vad i princip lika vanliga, om än halvskumma och småkriminella, medmänniskor - gamla vänner - kunnat utföra på en så totalt genomsnäll och foglig grabb, en av dessa gudabenådade idioter som vissa av oss gillar att håna, medan de flesta nog mest känner sig illa till mods när vi möter en, då vi inte riktigt vet om vi ska titta åt hans håll eller om vi ska vända bort blicken.

Även om historien i princip saknar lika mycket trovärdighet som den likartade I'll sleep when I'm dead är den bra mycket mer trovärdig än dess amerikanska gelikar där mördare framställs som flashiga och coola snubbar. Med att hyfsat starkt manus och en Paddy Considine (Doctor Sleep, Cinderella man, Stoned) i högform har Meadows trots alla odds lyckats med en riktigt stark thriller, en skrämmande historia om hämnd som förvisso är rejält blodig och spektakulär, men det mesta av våldet sker utanför bild och är inte på något sätt spekulativt  utan snarare minimalistiskt, precis som esten Arvo Pärts musik i filmens ljudspår. Och så har filmen ett trumfess i äckligt snygge Gary Stretch i rollen som den odiskutable gängledaren Sonny, den bildsköne före detta boxaren som växlade steppandet i boxningsringen med struttandet på catwalken i egenskap av manlig fotomodell. Pojkvän till Raquel Welch eller ej, denna stronga rollprestation är något av det mest inspirerande man sett på länge. Så blev filmen också hans genombrott, och Dead man's shoes blev även, bland många andra nomineringar och priser, nominerad till Bästa brittiska film 2004 (jämte bland andra Shaun of the dead och Vera Drake) av den brittiska filmakademien (BAFTA), enbart för att förlora till i Sverige ännu icke visade My summer of love, där Paddy Considine också medverkar minsann! Men låt inte detta hindra dig från att se Dead man's shoes - eller att köpa den från UK för en hundring...! Att biovisa en ett och ett halvt år gammal film som funnits på video i Storbritannien sen i mars representerar en utgivningspolitik som i vart fall jag inte begriper mig på.