"Ånej, inte ännu en John Grisham-film!" tänker jag, innan jag påbörjar granskandet av De utvalda. För jag säger som Hasse Alfredson i nån gammal revy: "If you've seen one brother Karamazov, you've seen them all!" För så är det ju med filmatiseringarna av Grishams feta romaner - man vet vad man får, alltså väldigt mycket rättegångsdrama fram till den, i bästa fall, spännande finalen. Men det räcker nu. Det tyckte han nog själv också i fjor, då man gjorde TV-dramat Det målade huset för Hallmark efter en roman av Grisham, troligen helt befriat från rättegångsscener (däremot innehade Grisham själv en mindre roll för första gången). Dessutom har han skrivit förlagan till Christmas with the Kranks, allt annat än ännu ett rättegångsdrama.

De utvalda, inte så lite inspirerad av Sidney Lumets klassiker 12 edsvurna män från 1957, handlar om hur en jury ska utses till ett principiellt (och moraliskt) viktigt fall - vapentillverkaren Vicksburg stäms för att medvetet ha sålt vapen till suspekta personer, av vilka ett semiautomatiskt vapen hittade vägen till en Kevin Peltier, som använde detta i sin blodshämnd på arbetsplatsen där han just fått sparken, och iskallt sköt ner elva före detta kollegor. Vapenhandlaren sålde visst 25 vapen i månaden till en och samma kund, och detta borde Vicksburg ha reagerat på, menar man. Änkan till en av de omkomna, Celeste Wood, har nu, med hjälp av advokaten Wendell Rohr (Dustin Hoffman) stämt Vicksburg, som representeras av legendariske, för att inte säga ökände, Rankin Fitch (Gene Hackkman), som har för vana att inte förlora sina fall.

Att sitta i jury är inte helt populärt i USA. Stora rättegångar kan vara i veckor, och lönen är usel - $16 per dag, plus en "påslunch". Men det är en medborgerlig skyldighet att ställa upp om man blir kallad, och som laga förfall räknas bara sjukdom och liknande. Dessutom har både försvars- och åklagarsidan ett ord med i leken, och bägge dessa sidor måste godkänna alla tolv jurymedlemmarna (plus några reserver). Om en av dessa framhäver jäv eller annan orsak till att de inte accepterar vederbörande, kan denne inte sitta i juryn. Fitch tar inga chanser, utan synar varenda en av de kallade i sömmarna, och letar efter lämpliga hållhakar. Olgaligt så klart, så vadå? Men han misstar sig fatalt på en Nick Easter (John  Cusack), som inte alls är den han utger sig för att vara. Men vad har han egentligen för motiv till sitt handlande? Och vad blir Fitchs motdrag?

Man kan ju tänka sig att den gamle juristen och brottmåls-advokaten Grisham lekt med tanken att en hel jury ska kunna manipuleras för att sedan säljas ut till högstbjudande, men det blir för spekulativt, för otroligt och för långt från verkligheten för att man ska kunna köpa det. Nick är hela tiden så förbannat smart, och listar ut motpartens drag innan denne själv gör det. Han måste vara synsk. Nåja, filmens manusförfattare (däribland Grisham) fick i alla fall möjligheten att säga sitt om vapenhanteringen i USA - fast i boken var det tobaksindustrin som stod till svars! Något som dock hann bli verklighet flera gånger om innan De utvalda (den amerikanska titeln säger mer: Runaway jury) gjordes, därför valde man att flytta över skuldfrågan till vapenindustrin. Ett smart drag, helt i tiden.

Men det räcker förstås inte för de 122 videominueter denna film varar, och man kan med fördel läsa tidningen under tiden man ser den, för mer än så engagerar den inte. Inte heller imponerar spelet, där Hackman på rutin bara gör ännu en av alla dessa fula fiskar han gjort genom åren. Man blir helt enkelt inte lika rädd när han skriker sig röd i fejset längre. Och Hoffman, vad ska man säga om honom? Jo, att han totalt saknar den inre glöd och det patos som Russell Crowe påvisade, om än djupt undertryckt, i superba Insider som ju handlade om en principrättegång mot just tobaksindustrin. Crowe vinner på teknisk KO, och hade dessförinnan alla domarna med sig. Kul är däremot att skåda Bruce McGill som den koleriske domaren. Tänk att det är 27 år sen du körde MC uppför trapporna i Deltagänget, Bruce! Men bäst är John Cusack, medan Rachel Weisz som hans partner inte fått nåt att jobba med.

Att jag kallar filmen en "John Grisham-film" är för övrigt lika logiskt som att filmatiseringar av Stephen Kings böcker kallas Stephen King-filmer. Dessa bägge författare är några av de få med denna status i Hollywood. Att sen Dylan McDermott spelar maken till Celeste Wood, och blir dödad ett par minuter in i filmen, är givetvis hans sätt att kommentera den händelse vid fem års ålder då hans mors nye pojkvän råkade skjuta ihjäl henne medan han rengjorde sitt vapen.