Legendariske filmtuffingen Alan Ladd (född.1913-död.1964) och vår ende svenske världsmästare i tungviktsboxning, den snart 76-årige Ingemar Johansson, planerade redan 1959 en storfilm som skulle baseras på Ingemars fantastiska liv från stensättarlärling i Göteborg till Heavyweight Champ of the World. Vid den här tiden låg hela Hollywood för Ingemars fötter men av alla de vänner han skaffade sig over there tillhörde nog Ladd de ärligare. Ingo knockade Floyd i tredje ronden den 26 juni 1959 och på detta följde banketter, TV-shower, flygövningar, uppvisningsboxning och fan vet vad. Filminspelning med Alan blev det förvisso men istället för ett drama kring The Champs unika karriär resulterade det hela i en krigsfilm inspelad hösten 59 i Glacier National Park, Montana. Filmen blev en besvikelse, Ingemar gick ytterligare två matcher mot Floyd men knockades i bägge och Alan hittades död bland spritflaskor och pillerburkar. Nu är även Floyd borta (dog häromåret) och Ingemar sitter på ett äldreboende i Kungsbacka och stirrar. Varför drog han sig inte tillbaka när han stod på toppen? Då hade han i lugn & ro kunnat satsa på en filmkarriär - enligt vad jag hört ville han helst spela med i westerns - och sluppit nesan att blivit berövad VM-titeln.

Ingemar hade knappast talang nog att utvecklas till karaktärsaktör men skulle säkert klarat sig gott i actionfacket. Nu blev det bara denna enda Hollywoodfilm - De unga tappra männen - och sedan töntrullar som Egon Kjerrman-lustspelet För tapperhet i tält (1965). Filmdebuten skedde förresten 1957 i Gösta Lewins 91an Karlsson slår knock out där Ingemar mer eller mindre föreställde sig själv. Av någon anledning hamnade Johansson nästan uteslutande i militära filmsammanhang. Privat vantrivdes han i dessa miljöer och lär ha suttit 60 dagar i buren under sin tid i flottan. Columbia producerade Ingemars enda Hollywoodfilm och här har han förvandlats till Torgen, en svensk i amerikanska FN-armén i Korea. Tillsammans med Alan Ladd och Sidney Poitier tillhör han en hopsmält amerikansk pluton som försvarar ett koreanskt pass mot stygga kineser.

De unga tappra männen ger förstås en skev, amerikaniserad bild av Koreakriget som varade mellan åren 1950-1953. Man kan karakterisera hela soppan som en "John Wayne-film utan John Wayne". En trött Alan Ladd är förstås betydligt mer sympatisk än den ultrareaktionäre dunderklumpen Wayne och scenerna tillsammans med Ingemar är filmens behållning. Alans ögon tindrar då Ingo lyriskt berättar om svensk julotta och julskinka. Så sjunger även vår gamle mästerboxare en stump, låten heter "Jungfrun gick åt killan" och är en trudelutt Ingemar tyckt om sedan skolåren. Sidney Poitier har förstås ett och annat att fräsa angående behandlingen av svarta men när det gäller gula kommunister är han lika god rasist som de övriga i gänget. Regissören heter Hall Bartlett och har förutom prisbelönta dokumentären Navajo (1952) inte satt några djupare spår i filmhistorien. De unga tappra männen hade svensk premiär (1960.09.07) på Olympia i Stockholm, ett par månader efter det att Ingemar förlorat returmötet mot Floyd och nu inte längre kunde ståta med titeln Champ of the World.