Det finns klassiker som aldrig kommer att förlora sitt epitet. Där själva tituleringen snarast känns otillräcklig för att beskriva dess storhet. Michael Powells och Emeric Pressburgers De röda skorna är ett sådant mästerverk. Eller mästare-verk, med tanke på att det rörde sig om regissörsduon ”bågskyttarna” (The Archers), ackompanjerade av en vinjett där deras pil (deras konstverk) alltid träffar rätt. Ungraren Pressburger var den talangfulle författaren, medan Powell var den bildbegåvade visionären.

Intrigen i De röda skorna baserar sig på Hans Christian Andersens grymma saga om en dansös som förälskar sig i ett par röda skor, men där lyckan förevigas in absurdum när skorna aldrig slutar att dansa. Hon tvingas bokstavligen att dansa till döds. Denna intrig presenteras förvisso ganska sent in i filmen. Först och främst handlar det om tre personer – den begåvade balettdansösen Victoria Page (verkliga talangen Moira Shearer i sin filmdebut), den likaledes begåvade kompositören Julian Craster (Marius Goring) och balettimpressarion Boris Lermontov (karismatiske Anton Walbrook). Mycket långt in i filmen – man skulle kunna argumentera för hela filmen igenom – går det inte att utkristallisera en självklar huvudroll mellan dessa tre. Detta trots att Victoria genom sagoperspektivet till slut hamnar i centrum.

Första halvan av filmen förhåller sig snarare ganska realistiskt bakom kulisserna. Vi får bevittna diskussioner om dekor, storstjärnornas divalater, orkesterdikets gräl om taktmissar och dansarnas många repetitioner. Powell och Pressburger, med sinnrike hovfotografen Jack Cardiff i deras koger, löser upp Covent Gardens utrymmen med tagningar som rör sig på och av scen, fram och tillbaks och där huvudkaraktärer får finna sig i att vara del av nämnda kulisser. Publiken lämnas inte därhän, inte heller allt kringfolk som till synes gör mycket små ärenden vid sidan av scen. Jag kan bara spekulera i orsaker till detta halvt dokumentära grepp, men väljer ändå att tro att det är i huvudsak en enda stor fint. För när en timme av saklig, om än fascinerande uppbyggnad av både miljöer och karaktärer har avklarats är det dags för filmens grandiosa klimax, dess raison d’être – den femton minuter långa balettscenen som gestaltar Andersens saga.

Ord kan inte egentligen beskriva denna akt i filmen. Många kanske skulle nöja sig med att hävda att det kanske är filmhistoriens främsta dansscen, vilket skulle få mig att misstycka. För det är inte själva baletten eller dansen som är storartad i denna sekvens, även om den saknar brister. Nej, snarare är denna scen så fullproppad med effekter – från kameran, dekoren, dansarna, ljussättningen, musiken, och kanske framför allt klippningen – att jag skulle vilja utnämna detta till filmhistoriens främsta scen, överhuvudtaget. Den är själva definitionen av det smått flyktiga ordet filmmagi. Och det bästa är att den inte är så separerad från resten av filmen som jag gjort gällande. Snarare knyter den ihop den realistiska tonen med sagans värld och etablerar ett meta-perspektiv som ekar ända ut i eftertexterna.

Jag väljer att inte säga så mycket mer – det finns nämligen ett dussintal scener till som tar andan ur cineasthjärtat. Man skulle även kunna diskutera den brutala tematiken kring könsroller inom skådespelarvärlden (Rosanna Arquettes upplysande dokumentär Searching for Debra Winger tar avstamp i denna film), eller analysera vilka färger som symboliserar vad. De röda skorna är kort och gott en stor film – en av filmhistoriens allra största!