Youtube är en av Ruben Östlunds stora inspirationskällor som filmare. Där finns vår tids nya bilder och hans debutfilm Gitarrmongot kändes mer som en samling kortfilmer hämtade från Youtube än något annat.  Det var fragment från den svenska verkligheten som filmats med digitalkamera. Det var skevt, primitivt och det enda som höll filmen samman var en gitarrspelande grabb. Allt var inte bra och jag har lite svårt för murriga digitalt inspelade filmer, men där fanns en personlig ton som var löftesrik. Hans nya film De ofrivilliga inleds med en nattlig bilfärd på Söder medan förtexterna rullar. Det är som om Ruben Östlund vill binda samman den här filmen med sitt första verk. För ett kort ögonblick är sig allt likt förutom att Göteborgs spårvagnar har försvunnit ur gatubilden. Men skenet från Götgatans affärer bedrar och den svepande kameran lämnar över stafettpinnen till en statisk kamera som knivskarpt registrerar vad som händer. De ofrivilliga skiljer sig rejält från Gitarrmongot. Den här gången berättar Ruben Östlund med långa tagningar och en stillastående kamera. Det roliga är att handlingen inte alltid sker inom bildrutan: många gånger är den som talar utanför bild. Som åskådare blir man därför tvungen att engagera sig och lägga till mer av sin egen fantasi.

Ruben Östlund har den här gången lämnat Youtubes grovkorniga värld för en skarpare och mer detaljerad betraktelse av Sverige. De ofrivilliga är fem parallella berättelser om hur knepigt det är att vara sig själv inför en grupp. I den första episoden hamnar vi på ett 60-årskalas. Där skadas födelsedagsbarnet av en raket, men vägrar att åka till sjukhus, eftersom han inte vill förstöra festen. I den andra spelar Maria Lundqvist sig själv och råkar riva ner en gardinstång under en resa med långbuss. När chauffören upptäcker den lilla olyckan under en rast erkänner hon inte, vilket leder till att chauffören vägrar köra vidare. Vi får också vara med om hur två tonårstjejers vampar till sig framför kamera innan de super sig fula och drar ner på stan. Förväntningarna på festkvällen förbytts snart till något annat när alkoholen däckar den ena.  I den fjärde episoden hamnar en lärarinna utanför gemenskapen, då hon ifrågasätter en kollegas våldsamma behandling av en olydig elev. Slutligen har vi ett gäng med killar runt de trettio som återförenas och festar en helg. Med alkohol i kroppen kommer grabbarna närmare varandra. Det blir närkontakt som drar bögskämten till sin spets.

Det här är en film som ibland lockar till nervösa skratt. Mest ler vi ändå igenkännande när människorna försöker orientera sig i samvaron med de övriga. Här finns också pinsamheter av den där sorten som kräver en viss tystnad för att gå fram. Särskilt gillar jag när tjejen dyker upp hos grabbgänget, Det är en lång tagning där man från början ser henne som en liten figur, samtidigt som grabbarna undrar vem det kan vara. Ju närmare hon kommer, desto osäkrare blir de som pratar. Här blir tystnaden oerhört effektfull och stryker under den tilltagande osäkerheten hos dem som pratar utanför bild. De okända skådespelarna är närmast perfekta i sina roller och filmen har en dokumentär känsla. Till det bidrar den klockrena dialogen. Det är inte ofta vardaglig snack lyckas nå fram som här. De ofrivilliga är utan tvekan en bra film. Frågan är bara om den är lika bra som den har utmålats sedan premiären i Cannes. Jag är inte helt förtjust i att Ruben Östlund även den här gången har förlitat sig på sin förmåga att göra kortfilmer. Hur man än vänder och vrider på filmen, så går det inte att komma ifrån att De ofrivilliga är fem kortfilmen som har klippts ihop till en långfilm. De fem berättelserna är inte lyckade rakt igenom och man kan fråga sig varför han väljer att ta med fem filmer och inte fyra eller tre? Själv tycker jag berättelsen om lärarinnan är något sämre än de övriga. Det beror i första hand på den övertydliga inledningen. Är det inte lite torftigt att utsätta en unge för Salomon Ash-exprimentet? Det går ändå inte att komma ifrån att De ofrivilliga tillhör årets mest sevärda filmer.