Skulle man i framtiden se de nutida ungdomsrelaterade filmerna som en skildringar av tidens anda, skulle man utan tvekan komma till slutsatsen att ungdomarna i början av 2000-talet var missunnsamma, ansvarslösa slynglar som skyllde sina misslyckade liv på samhället i stort och som till varje pris ville att de politiska rörelserna under 1970-talet skulle få en renässans. Och filmmakarna - skulle man i framtiden kunna tro - hade gått på myten att realism enbart kan skapas med skakigt hållna DV-kameror. Denna tyska rulle med den halvdana översättningen De feta åren är förbi ("över" vore mer korrekt än "förbi") är det senaste tillskottet av det slaget.

Jule har sedan en bilkrasch året innan - då hon i en oförsäkrad bil råkade totaldemolera en Mercedes - arbetat hårt för att avbetalning för avbetalning bli kvitt sin skadeståndsskuld på en miljon Euro. Jobbet är skit, hyran är försenad och den enda glimten i livet är hennes pojkvän Peter som hon kan pussa på, demonstrera och pimpla rödvin med. Så får Jule en kväll i Peters frånvaro reda på av Peters barndomsvän tillika rumskompis Jan att de inte alls sätter upp affischer de nätter de är ute, utan i själva verket bryter sig in i lyxvillor och möblerar om dem med budskapen "De feta åren är förbi" alternativt "Ni har för mycket pengar". För att hämnas på mannen vars bil Jule kvaddat (han rubriceras som svin eftersom han vill ha skadestånd trots att han har fler bilar i sitt garage), beslutar de sig för att bryta sig in i hans hus.
Dagen efter inser Jule att de måste återvända då hon tappat sin mobil på brottsplatsen. Vad de inte räknat med är att mannen avbrutit sin semester och nu när de gör sig skyldiga till kidnappning tvingas de att rannsaka sig själva, sina ideal och sina känslor samt försöka komma på ett sätt att komma ur den knipa de försatt sig själva i.

Nu är inte det fula fotot ett alltför stort problem; De feta åren är förbi är en film som lutar sig mer på manus och skådespeleri än bildberättande och kameraskaket är för en gångs skull inte åksjukeframkallande. Intrigen må påminna om fjolårets svenska Babylonsjukan, men här är dialogen tacksamt koncis och filmen är har inte alls samma slagsida av enkelspårighet, utan här finns det faktiskt gråtoner i stället för bara svart och vitt.
Framför allt via intelligenta replikskiften och Burghart Klaußner i rollen som kidnappningsoffret Hardenberg. Han blir varken offer eller skurk, utan mångfacetterad; rätt igenom mänsklig - totalt trovärdig. Att Daniel Brühl som var suverän i den fantastiska Good Bye Lenin gör ett alltför endimensionellt porträtt här får man ta, eftersom han ändå överskuggas av samtliga motspelare. Dock lider filmen av samma sak som dess huvudkaraktärer - att konstant vilja mycket, men prestera mindre. Totalt på grund av förenklingar och billiga lösningar. Hans Weingartner verkar inte ha vetat vilken ton eller vilket djup han velat åstadkomma och därmed uteblir det riktiga engagemanget för historien.