De barbariska invasionerna blev årets Oscarsvinnare för bästa utländska film i regi av veteranen inom kanadensisk film, Denys Arcand (som även erhöll en nominering för bästa manus direkt för vita duken, men denna stayett gick till Sofia Coppola för Lost in translation). Den erhöll väldigt många andra priser världen över, som regel för bästa film, regi eller manus. Den är en sorts uppföljare till samme mans Det amerikanska imperiets fall från 1986, men kan med fördel ses utan att ha sett denna först.

Här får vi följa Rémy som ligger på sjukhus hemma i Montreal, Kanada, och vars frånskilda hustru tycks vara den enda som bryr sig om honom. Hans kontakt med sonen Sébastien är dålig, för att inte säga icke-existerande, medan dottern mest är bortrest på äventyr, just nu på en segelbåt andra sidan jordklotet. Sébastien lockas över till Kanada av ex-frun Louise från sitt toppjobb som oljemäklare i London, och han erbjuder fadern att betala för den dyra datortomografin i USA, då väntetiden hemma i Kanada är ett år. Diagnosen är solklar: terminal cancer, och max ett halvår kvar att leva. Inte så kul för en 53-åring, ändå vägrar han ta in på privatklinik som Sébastien lovar stå för. Här ska tamejfan inte erhållas några fördelar, utan döden ska vackert emotses i en sovsal för ett halvdussin dödssjuka, helt i enlighet med den kanadensiska sjukhusbyråkratin. Privatklinik är för de rika och priviligierade, medan en gammal aktivist som Rémy fanimej kan dö kollektivt som den socialist han, åtminstone en gång i tiden innan han förstörde levern med för mycket vin och gåslever, anser sig vara.

För det är detta filmen går ut på, att göra upp med 1960- och 70-talens alla -ismer och dogmer och alla vackra ord - och alla vackra kvinnor. Rémys liv tycks ha bestått till lika delar av intellektuell inlevelse och sexuell utlevelse, och barnen tycks han ha glömt bort nånstans på den egoistiska stigen kallad Livet. Så nu ligger han här på hospitalet, medan sonen - den rika uppkomlingen som aldrig läser en bok utan hellre roar sig i videoarkaden - han alltid bråkat med får muta hans elever på universitetet att komma och hälsa på sin gamle lärare. Dessutom mutar han både sjukhusledningen och facket (där en av fackpamparna spelas av regissören själv) för att åtminstone fixa ett privat rum åt fadern under livets slutskede. Sen ringer Louise runt till de gamla vännerna och älskarinnorna från middan i Det amerikanska imperiets fall och ber dem komma och hälsa på Rémy innan loppet är kört. Och Sébastien går så långt att han till och med köper in heroin åt pappan (via en av dessa vänners dotter, som lämpligt nog är missbrukare) då detta lindrar smärtorna mångdubbelt bättre än morfin. Så nu ligger gubbtjyven och flinar belåtet under ronden, och mår bättre än på mången god dag, påtänd så det gnistrar om honom.

Filmen är kanske inte en ren uppgörelse med Arcands egna generation, utan snarare en drift med densamma. Ibland blir han lite för självgod och okritisk, och då känns filmen mer som en hyllning till alla 50-talister (OK, han är själv född 1941) - den generation i västvärlden som upplevt det allra största ekonomiska lyftet någonsin. Ofta födda under enkla förhållanden efter andra världskriget, idag ekonomiskt välbeställda förtidspensionärer med betalda villor och feta aktieportföljer, medan vi yngre får vara glada om vi slipper jobba längre än till 70 års ålder och därefter puttas ut för ättestupan.

Filmen är ändå förbannat rolig och även rörande emellanåt, men kanske lite väl klichéaktig när Rémy på slutet, då han bebor en lånad sommarstuga tillsammans med vännerna, och han sitter i rullstol på en brygga vid en sjö och blickar filosofiskt ut. Hur många gånger har man inte sett den scenen? Jag tror första gången var i filmen Jag sjöng aldrig för min far (1970), en underbar film på samma tema som De barbariska invasionerna symptomatiskt nog, men utan den sarkastiska humorn. Denna renderade både den fantastiske Melvyn Douglas, såväl som Gene Hackman, var sin Oscarsnominering, dock utan att vinna. Denys Arcand har också blivit prisbelönad flera gånger förr, inte bara då för Det amerikanska imperiets fall, som aldrig vann en Oscar (den nominerades "bara"...) men väl en dröse andra priser. Framför allt är det då hans fina Jesus från Montreal från 1989 som är den som uppmärksammats. Den blev, liksom De barbariska invasionerna, nominerad till en Guldpalm i Cannes (ingendera film vann), men fick nöja sig med kritikerpriset, nog så "fint" enligt vissa.

Så nu väntar vi oss alla en tredje del i den trilogi som eventuellt påbörjades i och med Det amerikanska imperiets fall. Den torde komma runt 2020 om han följer samma tidsschema som hittills...