Återigen visar tysk film musklerna. En helt ny generation filmskapare har klivit fram, redo att berätta om Tyskland och dess historia. De andras liv är den första filmen om Östtysklands fruktade säkerhetspolis Stasi. Det är snart sjutton år sedan Tyskland enades och Stasi upphörde att existera, men fortfarande är ämnet känsligt. Det är inte så konstigt: med landets inre säkerhet som förevändning spionerade organisationen på landets egna medborgare och rekryterade dessutom hänsynslöst familjemedlemmar och vänner att spionera på varandra. Målet var att veta allt och organisationens nät av informatörer var under 80-talet över 100 000. Om man till detta lägger de 90 000 som arbetade för Stasi och att telefonavlyssning var legio så förstår man hur övervakade medborgarna var. De enorma Stasiarkiven som öppnades för allmänheten efter Berlinmurens fall är en verklig surdeg för Tyskland.

Privatlivet är en illusion för människorna i De andras liv. Handlingen sträcker sig över åtta år och börjar hösten 1984. Under teaterpremiären av den hyllade dramatikern George Dreymans (Sebastian Koch) nya pjäs med hans sambo Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck), i huvudrollen beslutar sig kulturministern Bruno Hempf (Thomas Thieme) för att paret bör övervakas. Det är snarare nyck än en rationell åtgärd från den dryge ministern som är sexuellt intresserad Christa-Maria. Övervakningen av paret är ett led i hans personliga kontrollbehov och han njuter av sin makt över landets kulturarbetare. En av Stasis skickligaste agenter Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) får bevakningsuppdraget. Med sedvanlig noggrannhet buggar han lägenheten och installerar sig uppe på den rymliga vinden i parets sekelskifteshus. Det som börjar som ett rutinuppdrag för honom utvecklar sig till något helt annat. Ju mer han lyssnar desto mer fascinerad blir han av parets liv och han börjar tvivla på sin egen verksamhet.

Vad begär ni av en bra film? Spänning. Kärlek. Svek. Skratt. Tårar. De andras liv ger er rubbet. Det är en tät och intressant berättelse som griper tag i åskådaren direkt och sedan aldrig släpper greppet. Det är ett smart drag att inleda filmen med ett förhör nere i Stasis betongbunker. Efter att ha sett Wiesler som förhörsledare tvivlar vi aldrig på hans egenskaper som hängiven Stasiagent. Inledningen fångar också tidsandan och skapar en förtätad stämning som aldrig lämnar filmen. Trots att det inte förekommer något fysiskt våld så är rädslan hela tiden påtaglig. Oron för att drabbas av maktens tentakler finns överallt i samhället; hos grannar, studenter och även lägre Stasimedarbetare. Filmen uppehåller sig ändå mest hos oron hos den östtyska kultureliten. Jag har sällan sett teaterfolk skildras med sådan värme; de vill gå i Brecht fotspår men tyngda av sina vardagliga bekymmer och risken för yrkesförbud framför de godkända pekoral. Det är stor konstrast mellan den offentliga bilden teatern visar upp och verkligheten. Det gäller inte minst stjärnan Christa-Maria Sieland som på scenen gestaltar starka arbetarhjältinnor, men som tvingas knapra nervlugnande för att stå ut med livet.

Visserligen har De andras liv tunga teman, men Florian Henckel von Donnersmarck berättar sin historia med lätt hand och mycket galghumorn. Det är svårt att förstå att De andras liv är hans första film. Här finns så mycket fantasi i själva berättandet, delarna sitter ihop som ett välsmort kugghjul och skådespelarna är ypperliga rakt igenom. I Tyskland är filmen en jättesuccé och nästan två miljoner tyskar kan inte ha fel. De andras liv är en kanonfilm och blivande klassiker. Det finns ingen anledning att snåla med betyget till den här mycket tänkvärda filmen som förtjänar att bli en internationell succé.