Spanjoren Julio Medem är något av den siste romantikern. I en tid där förälskelse på film vanligen skildras genom att personerna hoppar i säng med varandra bemödar han sig verkligen om att bygga upp en spänning mellan de älskande. Visst har de sex med varandra även i hans filmer, men det är inte så man vet att de är förälskade. Det vet man genom deras blickar, deras händer som söker sig till varandra då ingen annan ser.

Här handlar det om Ana och Otto, och deras kärlekshistoria tar sin början redan i barndomen. Han jagar henne genom en park och tycker hon är det vackraste han sett. Lite senare gifter sig hans far med hennes mor och de blir styvsyskon. Vilket inte tar död på deras kärlek utan tvärtom bara gör den starkare. Som tonåringar smyger de mellan varandras sovrum om nätterna.

Sedan dör Ottos mor och det fyller honom med skuldkänslor. Han lämnar de andra.

Långt senare reser Ana till finska Lappland efter att ett förhållande spruckit, det Lappland hon och Otto brukade drömma om tillsammans. Henne ovetande har Otto under tiden blivit pilot och flyger bud till just finska Lappland. Vid polcirkeln är flera av livets cirklar då på väg att slutas.

Som Medems tidigare filmer är detta en slags skröna, en historia att inte tas på allt för stort allvar. Realism är inget han bryr sig om mer än absolut nödvändigt. Och varför skulle han? Film är ändå inte verklighet, kan aldrig bli och bör kanske inte ens sträva efter det. Det är alltså inget jag håller emot honom. Vad som däremot måste beklagas är att Medem helt enkelt inte utvecklats nämnvärt sedan den lovande debuten med "Kossor". Enskilda scener är hur vackra eller gripande som helst medan andra scener faller platt och helheten spretar alldeles för mycket. Ett försök att inordna berättelsen i ett visst mönster har här förvisso gjorts, men är som flera kritiker påpekade vid biopremiären inte helt lyckat.

Ojämnheten till trots är "De älskande..." en film jag rekommenderar. Inte minst mellandelen där Ana och Otto lever dubbelliv som å ena sidan syskon, å den andra älskande är kärleksfilm då den är som bäst. Här kombineras den ungdomliga kärlekens oskuldsfullhet med den förbjudna kärlekens glöd och de unga skådespelarna är fantastiska. Så alla vilka fortfarande tror på kärlek som en själarnas gemenskap och människolivets höjdpunkt bör se detta. Liksom de vilka liksom jag själv önskar de kunde tro på det.

(Medems mästerverk förblir dock "Den röda ekorren".)