Det är svårt att inte beundra Peter Torbiörnsson redan på förhand. En dokumentärfilmare som har begett sig till ett område väldigt lågt vad det gäller filmiskt distributionsvärde — den lilla nicaraguanska byn San Fernando. Där har han sedan slutet av 70-talet följt familjen Perez och deras vedermödor under politiskt tumult och senare även fått en intressant kärlekshistoria i blickfånget. Med stadiga mellanrum har han återkommit till byn och följt utvecklingen ända fram till millennienyårsnatten.

I centrum står Ninoska, dottern i familjen, som i återblickar till mitten av 80-talet träffar den sandinistiska soldaten Tinoco. Samtidigt som familjen förlorar en av sina söner, får de således en tillbaka genom att Tinoco och Ninoska gifter sig. Den snabba resumén av deras möte knyter an till tidigare dokumentärfilmer av Torbiörnsson, men hinner visa upp elementära delar av deras äktenskaps grund. Hur Tinoco lovsjunger Ninoskas gitarrformade kropp. Eller hur en av Tinocos vänner håller en drucken diskussion med Ninoska och hennes mor om kvinnans begränsade rättigheter i hemmet och hur Tinoco helst håller sig anonym i samtalet. Som vi kommer se är dessa små inblickar i deras relation ytterst nödvändiga för det Torbiörnsson fick bevittna vid sitt senaste (sista?) besök.

De älskande i San Fernando är en dokumentärfilm som rör sig väldigt närgånget in på huvudpersonerna. Den bygger på deltagande observationer och intervjuer med ortsbefolkningen i den lilla byn. Och man märker på människornas öppenhet att Torbiörnsson har etablerat en nära vänskap med dem. Likt i Rainer Hartlebs En pizza i Jordbro skapas även intressanta tidsdimensioner genom att 80-tal skiftar hipp som happ med sent 90-tal och man får iaktta vilka sorters förändringar som verkligen skett. När han återvänder inför sekelskiftet har mamma Perez gått bort i cancer och stabiliteten i familjen har tydligt spruckit i kanterna. Vi får också reda på att de älskande tu haft interna konflikter; Tinoco har i tid och otid misshandlat Ninoska som en effekt av miserabla arbetsförhållanden och Ninoska har i sin tur planerat att lämna honom.

Man skulle kunna betrakta Torbiörnssons film som en lättsam skildring av äktenskaps- och familjeförhållanden. Men det vore att förringa en hel del. Som många bra dokumentärer rör den sig även i större perspektiv. De älskande i San Fernando är en film om Nicaragua, ett land som lidit hårt av inbördeskrig och fattigdom. Ett land där invånarna kämpar för den så kallade amerikanska drömmen — ett jobb, ett hus och en bil — men där lönen för mödan endast sträcker sig till ett mål mat för dagen. Ett viktigt sidoporträtt i detta anseende är det av Tinocos bäste vän Reyno. Under 80-talet en barnsoldat som blev retad i skolan och helt enkelt hoppade av när inte ens läraren ville hjälpa honom tillbaka. Under 90-talet en arbetslös suput som då och då sover i rännstenen. Han har aldrig lärt sig att varken läsa eller skriva.

På samma gång är detta en skildring av drömmar. Såväl Ninoskas drömmar om att lämna San Fernando och sin familj för att få ett jobb som lärare, som Tinocos om att kunna försörja samma familj. Torbiörnsson har lyckats förmedla mångsidiga porträtt av de båda huvudpersonerna, vilket kanske kan härledas till hans stora mängd inspelat material. Men han klarar det utan att moralisera över personernas förehavanden. Konflikterna löses framför kameran i diskussioner mellan de olika individerna. Inte genom att Torbiörnsson säger sin mening.

Det är svårt att lämna De älskande i San Fernando bakom sig. Man blir förbannad över vilken sorts orättvisor som existerar, men samtidigt upprymd över hur människans engagemang och livsglädje ibland fungerar. Hur människor som lever på existensminimum ändå strävar efter upprättelse och förbättring. Och hur mycket gemenskapen inom en familj kan betyda. Vad som vid första anblick är en oansenlig liten bergsby med risiga hus förvandlas till något skimrande betydelsefullt innan filmen är över. Torbiörnsson har inte enbart gjort en bra film, utan även en god gärning.