Att Triangelfilm väljer att sätta upp Wong Kar-Wais två första filmer As tears go by från 1988 och Days of being wild från 1990 på den svenska biorepertoaren kan inte beskrivas än något annat än en välgärning. Om man har fastnat för Wong Kar-Wai via någon av hans senare filmer, har man här chansen att se de här två rullarna på stor duk och under ordnande former. Till saken är även att Kar-Wai hör till de regissörer som nästan kräver en någorlunda hyfsade biografsalong för att få ut den totala upplevelsen.

Om As tears go by som jag minns den inte är mycket mer en än lovande debut, är det slående att se hur ”färdig” Kar-Wai är som regissör redan med Days of being wild. Hans särpräglade personliga stil finns redan här med många av de visuella och känslomässiga förtecken som man hittar i hans senare filmer. Att hans mästerliga filmfotograf Christopher Doyle redan här på plats spelar naturligtvis en stor roll. Doyles fota är som vanligt fascinerande vackert men blir aldrig onödigt glassigt. Snarare är filmens stil tillbakadraget anspråkslöst med ekon av tillexempel den kommande In the mood for love.

Filmens grundhistoria om den småaggressiva ynglingen Yuddy (Leslie Cheung) som håller på att bli vuxen i 1960-talets Hong Kong är på ytan tämligen simpel. Han strular med två förtjusande tjejer (Maggie Cheung & Carina Lau) som han behandlar rätt så dåligt. En familjehemlighet för honom senare till Filipinerna och en våldsam final. Något mycket mer händer inte vilket kanske gör att vissa kan uppfatta filmen som långsam och seg. Det är inte fallet utan det här är en film där det som inte visas eller bara antyds spelar stor roll precis som i de flesta av Kar-Wais filmer. Filmens enda svaghet är att Leslie Cheung ibland är lite väl valpig. Hans väg till känslomässig insikt haltar ibland. Det uppvägs dock av att de övriga skådespelarna är strålande. Bäst är Maggie Cheung som en blyg och lite hämnad tjej. Sidoepisoden där hon får tröst av en melankolisk nattvandrande polis kan vara bland det mest hjärteknippande jag har sett. Det är bara en av flera scener som etsar sig kvar i minnet. Vilket inte är konstigt då Days of being wild är en film om kärlekssökande och tidens obevekliga gång som får en att fundera. Den tål dessutom att ses flera gånger.

Fotnot: Fram till den tionde augusti är det Wong Kar-Wai festival på biografen Sture i Stockholm. Man visar Chungking epress, Helgon i neon, Happy together, In the mood for love & 2046. Har man inte sett några av de senaste femton årens bästa filmer är det bara att springa iväg och se.