Den här filmen är en riktig jävla katastrof. Jag menar, bland katastroffilmer är nog det här den kanske mest ultimata rullen. Day after tomorrow är den första kommersiella Hollywood-filmen med växthuseffekten som obönhörlig bad guy. Havsströmmarna avsaltas och börjar byta riktning, ofantliga stormar tornar upp sig, Tokyo peppras av gigantiska hagel och en armé av tornados går till attack mot Los Angeles. Till och med Hollywoodskylten står osäker när Arktis bussar den nya istiden på oss. Människan får alltså äntligen komma i skottlinjen för sin egen nonchalans och smaka på en fet vargavinter.

Forskaren Jack Hall (Quaid) varnar åhörare från världen över på en miljökonferens om att jorden står inför omvälvande klimatskiftningar inom det närmaste seklet. Vicepresident Becker (Welsh) tar inte till sig den implicita kritiken mot USA:s politik i frågan, utan hänvisar till att de massiva förändringar av samhällstrukturen som skulle behövas skulle bli alltför dyra. Hall påpekar för döva öron att kostnaderna av hänsynslösheten skulle bli ännu större. När hans skotske kollega, professor Rapson (Holm), senare upptäcker att det redan håller på att uppstå förändringar i vädret, så är varningen redan för sent ute.

Samtidigt som mörka moln närmar sig från norr, är Jacks son Sam (Donnie Darko-Gyllenhaal) på väg till New York för att delta i en kunskapstävling emellan skolelever. Tillsammans med sin vän Brian (Smith) och sin förälskelse Laura (Russom, Sean Penns dotter i Mystic river) går tävlingen ganska bra. Men just innan finalen kommer rapporterna på TV om ett Los Angeles i ruiner och utanför fönsterna börjar regnet tillta. Kloakerna svämmas över och vargarna på zoo biter sönder grindarna i panik. Bortom Long Island närmar sig dessutom en våg som står Frihetsgudinnan upp i halsen.

Roland Emmerich har gjort den här filmen en gång tidigare. Då hette den Independence Day och istället för tornados och vinterstormar var det illsinta marsianer som skickade New York-borna på flykt. Skillnaderna är i grunden få, men ändå tillräckligt många för att lägga Day after tomorrow i bättre dager. För det första är flaggviftandet nedtonat och även om USA fortfarande har de smartaste hjärnorna och den bästa tekniken, så håller sig spänningen mest på individuella plan. För det andra känns det onekligen uppfriskande med ett filmiskt hot som härstammar i ett verkligt problem. Och för det tredje så finns det ingen Will Smith med i leken med allt småfniss den mannen för med sig.

Day after tomorrow är ju självfallet en film som lever på sina gastkramande effekter framför duktiga dialoger. Far/son-historien är rejält nedtonad och onyanserad, men det känns enbart ganska förtjänstfullt. Även om Quaid i all sin stelhet passar ganska bra som klimatologen som ger sig ut på vansinnesfärd för att återfinna sin katastrofdrabbade son och Gyllenhaal för all del har ett kompetent lo-fi-spel, så vet filmskaparna vad som lockar. Ni i publiken pröjsar ju främst för att ännu en gång se New York duka under för mäktiga ettor och nollor. Om det är insiktsfulla släktrelationer ni är ute efter, så är det bara att gå och hyra Kvarteret Korpen istället.

Katastroffilmer är en ganska begränsad och framför allt stelfrusen genre. Först visa upp ett galleri godhjärtade människor, kanske med någon enstaka kanalje, och sedan sätta dem i stormens öga. Sedan får gissningarna dugga om vem som kommer att överleva. De rejäla högoddsarna är som vanligt de vänliga kollegorna som inte kan lämna en vän i sticket, fast han säger att han ska bege sig in i en storm som gör vemsomhelst till permanent snögubbe. Men trots att Emmerich följer gängse bruksanvisning, så lyckas han ändå skapa häpnadsväckande spänning rakt igenom hela filmen. Flera gånger om känns det som att ens eget blod fryser till is av det uppdrivna tempot och det är helt klart ett gott betyg. Även om filmen knappast får Bush-administrationen att skriva på Kyoto-protokollet.