George A. Romeros Dawn of the Dead från 1978 är en av filmhistoriens klassiker, om man frågar mig. Filmen är Romeros egna Borta med vinden, hans magnum opus, ett episkt zombiedrama med en ständig apokalyptisk undergångsstämning närvarande. Att det sedan 26 år senare kommer en nyinspelning är inget annat än en skymf mot originalet och dess skapare. Det är i alla fall den omedelbara och naturliga känsla som infann sig hos mig, när jag först hörde talas om projektet.

Filmen tar sin början på ett sjukhus där vi möter sjuksköterskan Ana (Sarah Polley) som precis går av sitt skift. Utanför entrén står en ambulans och kameran koncentrerar sig på ett par ben som livlöst sticker ut från bakdelen av fordonet. Vi hör dova, oroande ljudeffekter i bakgrunden. En ambulansförare som tar en rökpaus. Ana sätter sig i bilen och ger sig av hemåt. På radion hör vi som hastigast när Ana surfar bland radiostationerna en nyhetsuppläsare läsa upp, "Confirmed it’s not a isolated...", innan han bryts av och en glad poplåt tar vid. Hemma på uppfarten i det lugna radhusområdet möter Ana grannflickan Vivian, samtidigt tonar låten ned, som vill visa hur duktig hon blivit på sina rullskridskor. Kameran dröjer sig oroväckande länge kvar vid flickan, samtidigt som hon åker iväg bort från bilden ljuder ett dovt, oroande ljud. Härnäst befinner sig Ana tillsammans med sin pojkvän tätt omslingrandes i duschen, på tv: n i rummet bredvid bryts den ordinarie programtablån av en stillbild och en röst som utlyser "Speciell news bulletin". Klipp. Härnäst finner vi de båda sovandes i sängen, klockan slår precis 6:37, total tystnad råder, varvid en svepning tar vid bort från ena rummets del där ett porträtt på det lyckliga kärleksparet finns, mot den hotande sovrumsdörren. Ljudeffekterna tilltar och dörren zoomas in för att samtidigt sakta glida upp på vid gavel...

Det är en suggestiv och effektiv inledning på filmen, det går snabbt från att första orosmoment presenteras till att helvetet bryter loss. De efterföljande minuterna efter ovanstående scener är än mer fantasieggande. Ana kommer ut till en värld i kaos, den första personen hon möter utanför huset är grannen, en medelålders man, som i hysteri riktar en pistol mot henne för att i nästa ögonblick bli överkörd av en ambulans som inte har någon som helst ansats till att bromsa in. Kameran gör en svepning över bostadsområdet och vi ser att det brinner från nästan alla hus och panik råder överallt. Det zoomas ut över den motorväg Ana i full fart åker längs med, helikoptrar i luften och radion som sänder nödsändningar med uppmaningar till folk att bege sig till speciella, säkra platser. Vi ser i fågelperspektivet en skåpbil komma i full fart från en påfart rätt ut på landsvägen för att krocka med en bil, för att därefter fortsätta in i bensinpumparna mittemot påfarten, vilket åstadkommer en kraftig explosion. Ana ser folk kämpa för sina liv i bussar hon kör förbi, och överallt längs vägen står det kraschade bilar. Kort härefter kör hon av vägen, in i ett träd och det blir svart. Förtexterna tar sin början.

De första tio minuterna av filmen är fantastiska. Känslan av skräcken och paniken på det personliga planet för Ana kombinerad med att samhället faller samman i hysteri skapar en kompakt undergångskänsla, en hisnande upplevelse. Det är som Dawn of the Dead, originalet, fast mer plötsligt och drastiskt. Wow, filmen är fantastisk, tänker jag!

Det är ur inledningen nu handlingen ska ta sitt avstamp. Vi får följa hur redan nämnda Ana, den svarta hårdingen och polisen Kenneth (Ving Rhames), den rättrådige CJ (Michael Kelly), unge Andre (Mekhi Phifer) och hans gravida flickvän bege sig från kaoset vid landsvägen mot ett köpcentrum för att söka skydd. Väl där stöter de ihop med tre besvärliga ordningsvakter som redan förskansat sig på andra våningen, senare kommer också en lastbil med ett halvt dussin människor, varav en del har bitmärken... På taket på byggnaden tvärs över gatan befinner sig en ensam man med ett snipergevär som man lyckas kommunicera med genom en kikare och en griffeltavla.

På det hela taget tycker jag att nyinspelningen är klart över förväntan. Inledningen är fantastisk, och utvecklingen av filmen är inte helt oäven. Det finns dock en del brister jag vill lyfta fram. Eftersom detta är en nyinspelning, så kan jag inte undvika att jämföra den med originalet.

Av någon anledning har nyinspelningen effektivt, sånär som på någon enstaka kommentar, rensats ifrån all djupare innebörd i form av den samhällskritik som var närvarande i originalet. Det har skrivits spaltmetrar av akademiska utlägg om Romeros zombietrilogis samhällskritik. Även om det mesta i mina ögon är rent nonsens, så är det helt klart så att exempelvis en tydlig kritik mot konsumtionssamhället är närvarande i hans andra del i trilogin. De fyra huvudpersonerna i originalet förskansar sig i ett köpcentrum och finner sig inledningsvis väl tillfreds, men efterhand inser de att alla exklusiva varor och lyxmat till trots inte kan tillfredsställa dem i det långa loppet. I nyinspelningen har allt detta ignorerats och filmen har reducerats till en actionfilm med skräckinslag.

Något som också har frångåtts är den sävliga och stapplande motoriken hos Romeros zombies. I nyinspelningen så är alla zombies friidrottsstjärnor med en makalös spänst och styrka och som dessutom tycks vara ytterst medvetna om sin omgivning, inte så mycket levande döda alltså. Jag kan dock se förtjänsten med att ha dessa mer virila och rörliga zombies, spänningen och möjligheterna ökar. Samtidigt anser jag att mycket av förtjänsten i Romeros zombietrilogi är just betoningen på levande döda i den meningen att de rör sig långsamt med en primitiv och instinktiv drivkraft.

Ytterligare ett problem är att det är avsevärt fler karaktärer att hålla reda på i nyinspelningen, gruppen består tidvis av över 10 personer, vilket gör att det är svårt att bry sig om dem alla. Det blir lite "jaha, där dog han", över det hela. En mycket lyckad karaktär är dock mannen som förskansat sig på taket på huset mittemot köpcentret. Trots att vi bara ser honom på håll, så känner man sympati för hans hopplösa situation.

Dawn of the Dead, nyinspelningen, är i många avseenden en lyckad film, som verkligen förvaltar den domedagsstämningen som ämnet ger upphov till. Skådespelarinsatserna är i de flesta fall bra (Sarah Polley, Ving Rhames m.fl. är alla stabila skådisar), nämnvärt bättre än i originalet. Däremot har man av okänd anledning slarvat bort en hel del av det som gjorde originalet så bra. Hursomhelst så är nyinspelningen av Dawn of the Dead för mig en positiv överraskning och jag gillade filmen. En spännande action på ett apokalyptiskt tema är man inte direkt bortskämd med.