Det börjar i Philadelphia, en stad i krigstillstånd. På en TV-station talar en inbjuden gäst om behovet av radikala åtgärder mot zombiesmittan. Samtidigt genomför polisens specialstyrkor en blodig stormning av ett bostadsprojekt i slummen där man vet att det finns zombier. Det står direkt klart för tittaren att de från döden återuppståndna denna gång inte bara hotar enskilda människor utan att de faktiskt är på väg att störta hela vår värld i kaos. En pilot och hans kvinna hoppas dock kunna finna en fristad någon annanstans och tillsammans med två poliser som deserterat från sina enheter ger de sig av i helikopter. Med vilken de så småningom kommer till ett zombie-invaderat köpcentrum, där de efter att ha kommit på hur zombierna kan hållas i schack beslutar sig för att stanna, åtminstone tills vidare.

Fyra människor i ett enormt köpcentrum där de kan plocka åt sig vad de vill i affärerna och skjuta zombier ungefär som om de befann sig inuti ett dataspel. Visst skulle man inte ha allt för mycket emot att befinna sig i den situationen? Men till sist infinner sig ändå tristessen hos de fyra, och tyvärr även hos tittaren. Det känns som lite för mycket av det goda. Och att denna tristess fyller sin funktion som bärare av ett samhällskritiskt budskap tycker jag inte är en acceptabel ursäkt.

Ja, Dawn of the Dead är en i högsta grad samhällskritisk film. Det moderna konsumtionssamhället får sig en rejäl spark i röven då Romero på ett mycket påtagligt sätt låter huvudpersonerna uppleva konsumismens oförmåga att vara tillfredsställande också i det långa loppet. Och det är knappast vågat att se zombierna i köpcentret som symboler för en modern människa vars själsliv undertryckts av köplust. (Inte direkt världens originellaste samhällskritik om man säger så.)

Nåja, på det stora hela är Dawn of the Dead en underhållande film. Mycket mer så än vad Night of the Living Dead är. Det är hyfsat spännande och man bjuds en hel del blod, tarmar och avslitna lemmar, liksom en imponerande death-score (om nu det är rätt ord i sammanhanget). Och faktiskt finns här också humor, som då kvinnan i sällskapet attackeras av en hare krishna-zombie, vilken uppenbarligen övergett den vegetariska dieten. Fast fotot är snyggare och zombierna aningen mer skrämmande i den första filmen.

Vad mer finns att skriva om Dawn of the Dead? Ja, jag borde förstås nämna att den italienske skräck-maestron Dario Argento varit ”script consultant” och att hans husband The Goblins står för musiken. Och att översättningen tyvärr är ganska undermålig.