Tänk dig följande scenario: Du vaknar klockan 05.30 av att din väckarklocka ringer. Din fru ligger snarkande bredvid, oberörd som vanligt av den arla morgonens många plikter. Sakta hasar du dig upp, med huvudvärken obarmhärtigt pulserande mellan tinningarna och smaken av gammal fimp i din mun. En dusch piggar upp, tänker du, men ger snart ifrån dig ett kvävt skrik och inser att varmvattenberedaren har lagt av. Vaknar gör du i alla fall, och snart är du på väg till arbetet i din gamla Volvo, som du överväger att snarast göra dig av med, bara du får den där efterlängtade befordran som allt mer känns inom räckhåll. Då kanske du kan köpa något fint till din son också, förra året fick stackarn en låda kottar i julklapp.

Väl på jobbet hälsas du av dina kollegor, men innan du ens hunnit slå dig ner vid skrivbordet ombeds du snarast inställa dig på chefens kontor. ”Äntligen!”, är din första tanke. Så fläckfritt som du skött dig på jobbet de senaste månaderna kan detta inte innebära något annat än goda nyheter. Så snart du möter din chefs blick inser du dock att det här, det kommer inte gå bra. Ursäkterna kastas direkt mot dig i en strid ström. ”Nedskärningar” lyckas du urskilja, du försöker avbryta men när chefen väl satt igång finns ingen återvändo. ”Du vet hur det är”, ”...har jobbat här kortast tid” ”jag följer bara order” ”beslutat på högre ort” och så vidare och så vidare tills du inte ens orkar lyssna längre. Innan du vet ordet av står du nere i lobbyn med en kartong innehållandes alla dina ägodelar i famnen.

När du äntligen kommer ut från kontorsbyggnaden är den första synen som möter dig ett gäng snorungar som medelst basebollträn och andra tillhyggen går loss på din nytvättade bil. De ser raseriet i din blick, och skingras snabbt, under skratt och skrän. Då däcken på bilen är sönderskurna, och din plånbok inte innehåller mer än 15 ynka kronor finner du ingen annan lösning än att vandra de dryga två milen hem till din bostad. Innan du ens hunnit komma 10 meter öppnar sig skyn och regnet smattrar ner på dina kostymbeklädda skuldror. Fyra timmar senare står du framför din ytterdörr, frusen, genomblöt och bedrövad. Hur skall du berätta det här för din fru? Så snart du klivit in i hallen får du dock annat att tänka på, då högljudda skrik hörs från övervåningen. En inbrottstjuv? En våldtäktsman? Snabbt beväpnar du dig med en stekpanna, flyger upp för trappen och sliter upp dörren till sovrummet. Chockerad tappar du ditt vapen, och smällen då stekpannan landar på parketten får din fru att hastigt vakna ur sin extas, där hon ligger i er säng, med benen hårt omslingrade kring ryggen på Muwambe, grannarnas 19-åriga adoptivson.

Som i trans stänger du dörren och beger dig ner till din 6-åriga sons pojkrum, medan din frus dämpade skrik om att ”det betyder inte någonting!” och att ”jag behövde bara känna mig tillfredsställd!” ekar i villan. Snabbt slår du sönder din sons spargris, roffar åt dig de knappa 500 kronorna som ligger däri och springer ut ur huset, på väg till den enda plats där en man i din situation har något att hämta - kvarterskrogen. Femmorna och tiorna smattrar mot baren då du tömmer dina fickor. ”Whiskey”, säger du, och bartendern fattar vinken.

Efter två-tre glas känner du dig tillräckligt berusad för att kunna gråta ut, och med tårarna rinnande längst kinderna tillbringar du sedan resten av kvällen som i ett töcken, alltmedan vätskenivån i din 75a stadigt sjunker. Efter några timmar blir du högljudd, trakasserar krogens gäster och beter dig som ett svin. Någon visar dig vänligen men bestämt ut på gatan, och du bestämmer dig för att bege dig hemåt. Det sista du minns är hur du frågar en lyktstolpe efter vägen och sedan svingar mot den då svaret uteblir.

Du vaknar av att solen sticker dig i ögonen, samtidigt som du försöker räkna ut var du befinner dig någonstans. Smaken av spya och gammal whiskey sticker i din mun, dina byxor är blöta och doftar urin och ditt huvud vilar stadigt mot trottoarkanten. Just som du samlar kraft för att resa dig upp ser du plötsligt hur en samling dagisbarn i orange västar spatserar förbi, på knappt tio meters avstånd. Fröken tittar förskräckt på dig och höjer hastigt tempot med ett målmedvetet ”kom nu barn, seså”. Du urskiljer din son någonstans i mitten av gruppen. För en kort stund möts era ögon, men han vänder sig snart bort, med sorg och förakt i blicken.

Låt oss sedan anta att jag är denna mannen. Ponera att när jag ligger där i rännstenen dimper plötsligt en liten fe ner på min axel och ger mig två alternativ. Antingen får jag återuppleva denna dag om och om igen, i all oändlighet, likt en mardrömsversion av 80-tals klassikerna Måndag hela veckan, eller så tvingas jag att se filmen Date movie en enda gång till. För mig hade valet varit lätt. Ty Date movie lyckas enbart med en enda sak: att för en timme och tjugofem minuter få mig att avundas de blinda.