Om du gillar David Lynch filmer, hans stämningar och miljöer i gränslandet mellan fantasi och verklighet, då skulle du antagligen även uppskatta Philip Ridleys Darkly Noon. Dessvärre är den några år efter att ha släppts på video här i Sverige ganska svår att få tag i, men enligt min mening är den tveklöst värd att leta efter.

Filmen börjar med att en ung man på väg med bil genom en skog finner en annan ung man liggande svårt utmattad mitt på vägen. Då han är på väg med en leverans till Callie och stumme Clay som lever isolerat mitt i skogen, tar han med honom dit. Clay är inte hemma, ibland ger han sig ut på vandring i flera dygn när en viss sinnesstämning drabbar honom, men vackra och snälla Callie går ändå med på att ta hand om den utmattade. För henne berättar han att hans namn är Darkly Noon och att han flytt undan religiösa förföljelser som kostat hans föräldrar livet. Väldigt snart blir han förälskad i henne. Plockar blommor åt henne i skogen och onanerar medan han om kvällen betraktar henne genom en springa i väggen på den gamla lada han blivit inhyst i. Varefter han bestraffar sig själv för de syndiga tankarna genom att vira taggtråd kring bröstkorgen.    

Ibland talas det i filmen om svält och massarbetslöshet i andra delar av landet, men skogen framstår, åtminstone i början, som en skyddad idyll med lite av sagoskog över sig. Inte så att här finns tomtar och troll som springer omkring bland träden, men hade sådana plötsligt dykt upp hade det inte känts helt fel. Och åtminstone en sant "magisk" plats finns det i skogen, nämligen vad Callie kallar för "skogens hjärta"; en grotta med stalagmiter, en liten källa och gamla indianmålningar på väggarna.

Personligen tycker jag faktiskt att miljön historien utspelar sig i är det bästa och mest minnesvärda med Darkly Noon. Men filmen är också riktigt spännande. Särskilt sedan Clay återvänt och Darkly även mött dennes mor, som bor ensam med sin gamla hund i en husvagn och bestämt hävdar att Callie är en ond häxa. Darklys grepp om verkligheten blir allt svagare.

Det faktum att det är Brendan Fraser som spelar Darkly räcker annars nästan för att göra filmen sevärd bara det, med tanke på att han idag verkar fast i småfåniga komedier och äventyrsfilmer som Djungel-George och Mumien. Filmer som knappast kunde vara mer väsenskilda från denna. Fast filmens stjärna är odiskutabelt Ashley Judd i rollen som Callie. Hon är så naturligt förförisk att man som man verkligen förstår att Darkly inte förmår hålla händerna på täcket. Mycket bra är för övrigt även Viggo Mortensen som den stumme Clay. Det kan väl därtill nämnas att dennes mor spelas av Grace Zabriskie, vilken var fru Palmer i Twin Peaks.

Slutligen vill jag bara göra er uppmärksamma på att det spelas en riktigt bra låt under eftertexterna. Regissören och manusförfattaren Ridley har själv varit med och skrivit den, och den framförs här av ingen mindre än P.J. Harvey.