Dagur Kári tog steget från att göra film om en albino i vackert isländskt landskap (Nói albinói) till att skildra en slacker i staden Köpenhamn. Dark horse är berättelsen om Daniel. En av Danmarks största slackers. Han lever i en säregen tillvaro där alla hans bekymmer verkar lösa sig av att han inte gör ett skit, och försörjer gör han genom att jobba svart som graffitimålare på beställning. Han har en kompis (kallas för Morfar, vi får aldrig reda på hans riktiga namn) som är en lätt sociopatisk, märklig men godhjärtad figur som lever ett smått surrealistiskt liv. Deras liv får en kraftig vändning när de en dag båda av en ren tillfällighet (på sitt vardera knepiga vis) börjar uppvakta samma tjej.

Det måste sägas att Nicolas Bro är den som lyser klart starkast i denna annars färglösa film (den filmas i svartvitt, ha- ha) film där jag gärna hade sett fler bisarrheter i likhet med Dagur Káris första film. Mer konstnärligheter och mer kreativitet. Nu lutar han sig lite väl mycket tillbaka och låter influenserna från amerikanska kultklassikern Clerks ibland bli alltför stora. Jakob Cedergren är bra som slackern Daniel. Han arbetar med små medel och blir aldrig falsk i sitt agerande som den ofta tafatta och hjälplösa graffittimålaren. I övriga biroller är det ingen som sticker ut något större. Detta då handlingen inte tillåter dem att få någon större grund att stå på. De kommer in för sent i filmen för att man skall känna sympati för dem. Dessutom slackar Dark horse rejält sista timmen och mycket beroende på att fokus läggs här mer på birollerna som ibland kan kännas antingen överflödiga eller för tunna. Regissören låter dem hamna i något mellanskiktsagerande som inte är bra. Dessutom är jag inget fan av sentimentaliteten som genomsyrar sista delen av filmen.

Dock hamnar Dark horse ändå till slut på den innovativa delen av försök till nyskapande bland unga regissörer. Man ser glimtar av genialitet, framför allt i det humoristiska. Det finns många scener att skratta åt och när Dagur Káris får leka fritt känns han i många fall lik Wes Anderson. Filmen hade dock blivit väldigt mycket sämre om inte Nicolas Bro varit med och gjort sin underbara tolkning av Morfar, eller "Roger", som han ibland kallar sig själv. Förutom att Dagur Kári har problem med att knyta ihop berättelsen så är det en mysig och härligt udda berättelse han ger oss. Det finns några klart lysande scener att minnas. Bland annat en när Daniel och Morfar spelar fotboll på en liten skabbig fotbollsplan. Det är mestadels Daniel som spelar med sig själv medan Morfar agerar domare och visslar vilt i sin pipa och viftar med sina kort. Stundtals hysteriskt roligt.