Matthew Murdock förlorade synen i de lägre tonåren. Han var på väg till sin far för att visa upp sina fina betyg då den bistra verkligheten stack upp sitt fula tryne; Matthew blev vittne till en misshandel som hans far, en man som pojken länge idealiserat och sett upp till, utförde mot en butiksägare i indrivarsyfte. Pojken blev förskräckt och besviken och rusade iväg. En tunna med farliga kemikalier korsade dock hans väg och han vaknade upp på ett sjukhus, blind för livet. Emellertid hade hans övriga sinnen stärkts oerhört, särskilt hörseln, och hans balanssinne blev oerhört säkert. Detta gjorde att han ändå kunde leva sitt liv någorlunda normalt, så Matthew och hans far återgick till vardagen. Fadern hade beslutat sig för att sluta med indrivning och skulle börja träna till boxare. Pojken höll med sina nya förmågor lekstuga på taken i grannskapet; rutschade ned för stuprännor, gjorde volter i luften och spöade upp jämnåriga elaka pojkar.

Matthew förlorade dock snart sin far. Denne mördades efter en boxningsmatch då han trotsat arrangörerna och vägrat att frivilligt förlora. Pojken växer upp faderlös men med en fast övertygelse om att bekämpa brott. Han tar namnet "Daredevil" och ger sig ut i natten. Några år senare plågas New York City av en mystisk gangsterboss som kallar sig "Kingpin". Han står bakom den organiserade brottsligheten i staden och mördar till höger och vänster. Ett av offren är en framstående vetenskapsman vars dotter Matthew Murdock är förälskad i. När även hon dödas av denne Kingpin tar Matthew upp jakten på honom. Han har förlorat sin far och sin kärlek till brottslingar, han har inte längre någonting mer att förlora.

Frank Miller har i serietidningskretsar mest gjort sig ett namn på sina svartsynta Batman-album, storstadssagan Sin City samt Daredevil; berättelsen om den blinde advokaten Matthew Murdock som om nätterna iklär sig en röd dräkt och hämnas brott på Manhattans gator. Frank Millers dystre hjälte i pappersform har i Mark Steven Johnsons länge emotsedda och spektakulära filmatisering reducerats till en mycket slät och intetsägande figur - porträtterad av Ben Affleck. Till skillnad från andra mycket lyckade seriefilmatiseringar, som Batman (Tim Burton, 1989) eller Spider-Man (Sam Raimi, 2002), saknar filmen Daredevil en riktigt bra historia. Den misslyckas med att introducera hjälten ordentligt, att omvandla åratal av serietecknande till en långfilm. Kanske skiljer sig inte handlingen från andra filmer om superhjältar, men regissören kan inte riktigt hantera den, han förlitar sig mer på de specialeffekter som filmen är späckad med än att ge substans till själva historien. Det som skall föreställa en långfilm förefaller mer som ett avsnitt ur en lång TV-serie, veckans äventyr med Daredevil ungefär. Temat om en man vilken som ung förlorar en närstående och tvingas axla rollen som brottsbekämpare, som utforskats grundligt i t.ex. Batman-serien, hade kunnat utvecklas mer och getts mer utrymme under hela filmens gång. De många actionscenerna vinner Mark Steven Johnson ingenting på, även om de stundtals är riktigt välgjorda.

Det finns få riktigt bra filmer som baserat sig på serietidningar, de två främsta är de ovan nämnda filmerna om Batman och Spindelmannen. Daredevil gör inte mycket för att platsa i ligan, filmen har inte det mörker som Batman hade, som för övrigt också baserade sig på Frank Millers serier, eller den sagokänsla som fanns i Spider-Man. Den saknar också de många färgstarka skådespelarna - Ben Affleck är ovanligt tråkig och träig. Det är absolut bättre att rota fram de gamla seriealbumen än att betala biljettpriset för Mark Steven Johnsons Daredevil.