Smågangstern Bart har det ultimata vapnet för att återkräva skulder: Danny. Så länge Danny hålls kopplad är han lugn som en filbunke, men avlägsnar man hans koppel, triggas hans betingade reflex att löpa bärsärk. Danny är dock inte en typisk vovve, utan är en människa som drillats till detta beteende sedan barnsben. När Danny blir herrelös på grund av en hämndaktion, adopteras han av den välvillige pianostämmaren Sam och får för första gången i sitt liv uppleva hur det är att vara människa.

Luc Besson har verkligen gått ner sig. Från att ha varit Frankrikes James Cameron och under halva 1990-talet varit actionfilmens stora hopp har han trappat ner och på senare tid knappt gjort några filmer alls (och båda två var inte alltför mycket att hänga i granen). I stället har han som producent/manusförfattare legat bakom löpande band-produktioner där han låtit nya filmmakare (ofta vänner eller före detta medarbetare till Besson) tagit väldigt simpla koncept, kastat in halvtöntig humor och fläskat på med actionscenerna. Som väntat får man även här till hela actiondelen - regissören Leterrier har tidigare visat att han kan göra snygg pang-pang i form av att vara ena regissörshalvan till Transporter (och han fick förtroendet att vara ensam om regisserandet av uppföljaren som kommer till Sverige på fredag), och här ger han det som actionfrälsta suktar efter. Snyggt foto, stilig klippning och effektiv ljudbild - det är ingen tvekan om att Leterrier vet vad han håller på med och den första scenen är en häpnadsväckande upplevelse.

Därför är det väldigt märkligt att skådespelare som Morgan Freeman och Bob Hoskins finns i rollistan. Överraskande nog har Besson nämligen avvikit från sin standardiserade typ av manus. Strukturen av action, action, action följt av drama med komiska undertoner som avrundas med ännu mer action känns igen - det är som om Besson haft sitt eget mästerverk Leon som referensmaterial. Kanske inte så originellt, men det är definitivt ett fall framåt. Jet Li visar upp ett större skådespelarregister än att bara sparka folk på käften. Det är fortfarande kroppen som gör jobbet - rollen som Danny är inte den mest verbala - och med sitt kroppsspråk och sin mimik lyckas han skildra sin karaktärs känsloliv väl. Han får för första gången sedan han kom till Hollywood agera. Leterrier är visserligen bättre på action än drama, men visar nu att han är ett namn som man verkar kunna lita på och Danny the dog är kanske ett tecken på att det är för tidigt att räkna ut Besson i alla fall.