Då jag slår mig ner i biosalongen är jag helt inställd på att inte tycka om filmen. Visst, den belönades med guldpalmen i Cannes, men det är ju en MUSIKAL! Borde inte den genren ha gått i graven för länge sedan? Inte ens då favoriten Woody Allen för några år sedan gjorde musikalen Alla säger I love you kunde jag se en framtid för den. (Till skillnad mot många kritiker tyckte jag det var hans sämsta film.) Snarare tvärtom. Kunde inte ens Woody göra något bra av det, vem skulle då kunna göra det?

Svar: Lars von Trier.

En lång stund är jag skeptisk men sedan faller jag tillföga, låter mig ryckas med av både handlingen och sång- och dansnumren.

Det handlar om Selma från Tjeckoslovakien som lider av en svår ögonsjukdom och håller på att bli blind. Hon har migrerat till USA där hon sliter i en fabrik och snålar så mycket hon kan för att hennes son som har samma sjukdom ska kunna opereras. Pengarna hon sparat förvarar hon i en undangömd kakburk - vilket givetvis inte är ett säkert ställe att förvara pengar på. På fritiden repeterar hon för huvudrollen i en lokal uppsättning av Sound of Music och ofta drömmer hon sig bort till musikalernas förlovade värld. Vilket är när sång- och dansnumren kommer in i handlingen. Istället för att låta folk spontant brista ut i sång låter von Trier alltså, förståndigt nog, detta utspela sig i Selmas fantasi. Ett par undantag är väl motiverade och fullt realistiska sådana.

Där den traditionella musikalen är en glättig föreställning vari handlingen underordnats musiken är Dancer in the Dark ett gripande drama som klarat sig bra utan musikalinslag och den skapar en egen undergenre; tragedi-musikalen. Ja, det är verkligen en sorglig film, det vill jag inte förneka. Under pressvisningen satt härdade filmrecensenter och snyftade högt. Och i ärlighetens namn fick även undertecknad kämpa lite med tårarna.

Björk i huvudrollen är helt fantastisk. Detta är hennes filmdebut men hon spelar som om hon aldrig gjort annat än filmroller i hela sitt liv. Inte minst samspelet med franska veteranen Catherine Deneuve, som spelar hennes bästa väninna, är mycket övertygande. Så fick hon också pris som bästa kvinnliga skådespelerska i Cannes. Det enda jag kan anmärka på är att hon ibland mot slutet, då Selma är i princip helt blind, har en lite för fokuserad blick. Fast sedan kan jag förstå om vissa har svårt med hennes speciella röst och sångstil. Dessa ska dock veta att även om hon varit med och skrivit sina egna sånger är det avsevärt nedtonat jämfört med de värsta excesserna på hennes album, så ingen ska avstå från filmen för att de ogillar dessa.

Sång- och dansnumren borde tilltala både traditionalisterna och den generation som växt upp med MTV. De är utmärkt koreograferade av amerikanen Vincent Paterson som tidigare jobbat med bl.a. Michael Jackson och filmen Evita. Åtminstone scenen med dansen på de långsamt framrullande godstågsvagnarna är en blivande klassiker.

Faktum är att filmen skulle fått högsta betyg om det inte vore för en handfull störande detaljer som man tycker lätt kunde ha åtgärdats. Som t ex det faktum att Selma förvarar sitt livs besparingar i en dåligt gömd kakburk istället för på banken.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna det faktum att filmen är inspelad i Sverige, delvis med svenska pengar och med en del svenska skådespelare; Peter Stormare spelar den snälle Jeff som förgäves uppvaktar Selma, Stellan Skarsgård har en mindre roll som ögonläkare och vad jag förstått är också dansarna svenskar. Så i en tid när internationella framgångar för svensk film är så gott som obefintliga får vi i alla fall vara med på ett litet hörn av det danska filmundret. Fast ursvenska miljöer i en film som utspelar sig i USA känns förstås lite underligt. På ett sympatiskt sett dock.

Till sist: Det finns en grupp som kommer att gå till angrepp mot filmen, och det är feministerna. De angrep ju Breaking the Waves för dess porträtt av en kvinna som offrar livet av kärlek till en man och här har de nu ytterligare en självuppoffrande kvinna. De kommer att säga att von Trier har en förkastlig kvinnosyn, att han bara ser kvinnor som en slags offerlamm. Men detta är inte riktigt. Von Trier hyllar självuppoffringen, men inte specifikt för kvinnor. Se på Riket! Där finns två utmärkta exempel på män som offrar sig för något större än de själva: Lillebror (om han nu kan kallas man, eller ens människa) och Bondo.