Dålig uppfostran är en pärla för alla filmvetare, eller snarast för de som älskar att se film om film. Almodóvar har en ordentligt invecklad historia att handskas med och lyckas i stort sett hela vägen. Filmproducenten Enrique får besök av sin gamle klasskamrat, tillika hans förste kärlek. Denne Angel, som han nu vill bli kallad, har skrivit ett manus om deras uppväxt vid en katolsk prästskola, titulerad Besöket. Enrique är till en början tveksam, men tar hem manuskriptet och börjar läsa. Vid detta skede skiftar historien till intrigen i Besöket, som då samtidigt anspelar på de bådas gemensamma historia. Som Angel påpekar som riktlinje – barndomen är verklig, framtiden fiktiv.

Besöket handlar om transan Zahara som tillsammans med sin kollega Paca arbetar på en strippklubb. När Zahara en kväll hamnar i säng med en av åskådarna, inser han att det är hans forne barndomsvän Enrique. Mötet gör att Zahara erinrar sig om sin uppväxt som Ignacio, en skönsjungande pojke som oturligt nog frälste rektorn vid skolan, fader Manolo, en aning för mycket med sin sång. Övergreppen demonstreras inte visuellt, men Almodóvar låter blickarna hos sina karaktärer avslöja hemskheterna i det dolda. Zahara konfronterar sin forne fadersfigur och våldtäktsman, genom att pressa honom på pengar för att inte sanningen ska avslöjas. Och för att han själv ska kunna genomföra en könsoperation.

En bit in i filmen rör Almodóvar till det hela på ett oerhört förtjänstfullt vis. Man inser att rollfigurerna i Besöket är någorlunda skissade karikatyrer som är bundna till vissa tydliga motsatsförhållanden. Till exempel är den diaboliske prästen Manolo väldigt ofta avbildad med skugga över halva ansiktet, vilket framhäver hans ondskefullhet. Men så är också Zahara och Paca urtypiska bögar, med uttryck och gester som Almodóvar i sina filmer ofta lekt med. När han plötsligt återvänder till den reella världen och förhandlingarna kring vem som ska spela huvudrollen i Besöket, får man en omfattande hjärnskakning. Man har nästan lurats att tro att den är en exakt återberättelse om vad som en gång skedde under pojkarnas uppväxt. Egentligen är det bara ytterligare en film. Enrique (producenten) tycker inte att Angel skulle passa i huvudrollen och vid ett möte vid hans pool drivs den sexuella laddningen och de forna känslorna undan för en bitter dispyt om rätten till deras gemensamma minnen.

Även om scenerna vid klostret är fundamenten för berättelsen, är badscenen vid poolen den tematiskt starkaste. Den uttrycker Almodóvars kärlek för den mänskliga kroppen och sexualitet såväl i vattnets upphävande som genom svävandet i luften. En lek som i införandet av allvar genast självdör. På ett väldigt intelligent vis leder han i scenen (och i stora delar av filmen) kameran fram och tillbaks mellan huvudkaraktärernas skilda perspektiv. Och just som man tror att man har fångat greppet – att det hela rör sig om en minnesduell med sexuell laddning mellan Enrique och Angel – så introduceras en ny rollfigur, den verklige prästen som man i återblickar enbart sett gestaltad som en karaktär.

Dålig uppfostran är ett komplicerat filmbygge och tål nog att ses om flera gånger. Dess skilda lager av metaperspektiv är närmast oändliga, vilket gör filmen sevärd, men samtidigt även något mättande. Mot senare delen av filmen antar den en deckarkänsla som känns lite påklistrad, även om den presenteras på ett underhållande vis – två av karaktärerna lämnar en biograf under en cinema-negrafestival (el. film noir som det annars kallas, med bl a Kvinna utan samvete med på programmet) och utstöter ångestladdat att alla filmer verkar handla om dom. Nog är det sant. Inom Almodóvars universum existerar det åtminstone tre eller fyra sådana filmer, bara inom ramen för denna, hans senaste produktion. Även om jag tycker det bli en aning för mastigt, så är Dålig uppfostran fortfarande en oerhört bedårande film som bevisar att Almodóvar ännu besitter energin och passionen för att leverera storverk.